Så var det dags för tävling igen, varav den ena gick av stapeln i ett blåsigt Vallentuna på lördagen. Parkeringen var lerig och planerna var bitvis täckta av vatten, tur att jag inte har en väderkänslig hund. Det kändes bra att starta som nr.2 och jag fokuserade till 100% på banvandringen, kände efter ordentligt vid ev. svårigheter och övade mig i att handleda Roy rätt. Inväntade sedan vår tur, bra startrutin och när vi väl klev in på banan infann sig en härlig "i-nuet-känsla" med Roy. Jag kände mig härligt lugn och uppfylld av ett uns lycka med ett (om än osynligt) leende på läpparna. Full koncentration hela banan och jag kände definitivt att Roy var med mig - plötsligt var alla runtomkring borta medan jag på samma gång kunde njuta av att få visa upp hur mycket vi tränat.

Efter banan klev vi in i honnörsrutan som var bestämd till sitt vid vänster sida, Roy hade fin kontakt och brydde sig inte alls om det blöta och svampiga underlaget. Inför prisutdelningen var jag hoppfull och resultatet bekräftade min känsla! Vi hade lyckats åstadkomma 99/100p! En helt underbar upplevelse, att gå av banan och verkligen känna inombords att "yes där satt den" och sedan få det bekräftat. Jag var så glad att jag bestämde mig för att skriva ned känslorna inombords, för att senare kunna påminna mig själv om detta. Orden jag skrev var:

Tillit, värme, glädje, allvar, vara i nuet, team-känsla, kärlek, humor.

Tråkigt nog hade jag ingen som filmade så jag kan inte dela med mig av vår bana.

På söndagen  var det dags igen, denna gång i Uppsala. Redan innan banvandringen kände jag att jag inte hade samma lugna inställning som dygnet innan. Pressen kom krypande och trots att ingen uttalade det, och att det säkert bara fanns i mitt huvud, så blev jag nervös över att behöva leva upp till gårdagens resultat. Samma väder, dock grusplan denna gång. Intressant och rolig bana även denna dag. Fick startnr 8 så jag sneglade på ett par ekipage men ägnade sedan större delen av tiden att hålla Roy i form med lite uppvärmning. Redan vid start kände jag mig mer nervös än dagen innan, första, andra, tredje och fjärde momentet gick fint och lugnet började närma sig. MEN! Femte momentet var ett enkelt hopp, dock från höger handling. Roy höll sin position väldigt fint och jag var glad att det inte fanns ngn tendens att tjuva mot hindret. Detta medförde att jag höll kvar honom i position tills hindret var väldigt nära, och då sprang han bredvid istället. Jag tvingades backa för att göra om (enl. reglerna måste man göra det) varpå Roy river det lättvindiga hindret när han vänder sig om. Jag minns att jag tittar upp på domaren med en förvirrad/uppgiven blick, ber Roy gå över det liggande hindret och fortsätta in i nästa moment.

Nu gällde det verkligen att se allvaret och återgå till nuet. Varje sekund är en ny början! Jag var glad att sjätte momentet var "spiralen" eftersom den tar en stund att genomföra vilket jag behövde för att hitta tillbaka till fokus. Jag hann både lugna mig i min förvånade förvirring (hade ju inte alls trott att han skulle missa hindret!), jag hann få tillbaka en Roy som också var förvirrad av det inträffade och som självklart direkt kände av min frustration och ökade stress samt det viktigaste av allt: jag hann inse vikten av att få de kvarvarande 15 momenten att bli felfria med tanke på det stora avdraget (-5p) som hindret gett oss. Vi skulle minsann gå av banan med flaggan i topp!

Vi lyckades prestera resten av banan felfritt och i honnörsrutan som var bestämd till stå vid vänster sida, stod Roy som ett ljus. Han rörde inte en min, och hade full kontakt hela tiden, jag försökte andas och vara i vår "team-bubbla". Resultatet blev 95/100p. och en tredje plats!

Självklart är jag nöjd med vår insats, allra mest för att jag hittade tillbaka till koncentrationen och påminde mig om att vara i nuet, i nuet tillsammans med min hund. Detta är något jag påminner alla mina kursdeltagare om, dels i vardagsfostran men också i rallylydnaden där det blir så tydligt. Från start till mål passerar man x antal skyltar, se varje skylt som en möjlighet att visa vad ni kan. Låt inte det som hände vid den förra skylten påverka resultatet vid nästa. Ny chans, ny möjlighet. Din hund är i nuet och väntar ständigt på vägledning, så var rättvis och ge din hund alla chanser att lyckas igen, igen, och igen!

Idag åkte jag till Kista för en inofficiell rallytävling som jag såg som en perfekt formkoll. Jag & Roy har inte tävlat sedan MyDog i början på januari och vår träning har sedan dess varit stundtals regelbunden men också bitvis för oplanerad. Den mesta av tiden har lagts på momentträning och finslip av enskilda färdigheter, och alldeles för lite helhet. Glad i hågen trotsade vi regn-snö-slasket och tillsammans med fyra andra ekipage genomförde banvandringen. Rolig bana, enkel tekniskt, högerhandling på två ställen samt långsam marsch genom tre moment.

Jag var sparsam med uppvärmning för att jag ville ha en het Roy, och efter första startnumret hämtade jag honom från bilen, vi skulle gå som nr. 3. Han var taggad och sugen på träning, lyhörd och fin i sina rörelser. Det bådade gått inför vår start. Under uppvärmningen hade jag enbart genomfört tre-fyra av banans moment där jag kände mig osäker på kommandona (allt blir mer förvirrande då hunden byter från höger- till resp. vänster fot flera ggr!). Det kändes bra och vi välkomnades in. Bra start, bra fortsättning, lite småslarv men supersnygg backa från front (något vi verkligen övat på sista tiden) långsamma momenten gick också fint även om jag tycker att vi kan bättre. Största felet gör vi nära målgång, mästarklassens hopp/skylt 403, där Roy sätter sig fint och snabbt och tjuvar inte. MEN, han springer bredvid hindret. Klantiga matte backar tillbaka och sänder honom på nytt varpå han hoppar, dock glömde jag att göra om HELA momentet så förutom -5p för vägran får jag ytterligare -10p för "fel övning". Efter målgång belönade jag Roy men försökte hålla honom i schack eftersom honnörsrutan var bestämd till stå framför, ville därför inte hetsa upp honom för mycket. Som jag misstänkt så rörde han framtassarna vid ett tillfälle (vi har ju som sagt tokövat att backa från stående front...) men sedan fick jag in en skön känsla och han stod fokuserad och fin, strax innan tiden var ute sätter han sig plötsligt. Så plötsligt att jag inte hinner hindra det, ytterligare -10p var ett faktum.

Av fem tävlande kom vi på tredje plats med 71/100p. i mästarklass. Känslorna var blandade, varför? Till en början var jag relativt nöjd med att ändå komma på pallplats och trösta mig med att det var svårt även för dem andra ekipagen. På vägen hem ringde jag min coach, ni vet "drängen har också en dräng", och då kom jag ned på jorden. Mitt resultat var ju katastrof! I förhållande till mina tidigare resultat och min förmåga att träna med tydliga mål, regelbundet och med variation, kan jag inte på ngt sätt vara stolt över vår insats. Men, tänker kanske ni, varför vara så hård mot sig själv?  Det är nu jag har valet, att välja bortförklaringarnas Mekka eller faktiskt se mig själv i spegeln och ta förlusten ärligt och som en sporr att prestera ännu bättre.

Med bortförklaringar så har vi...

...Tränat för lite pga tidsbrist.

...Aldrig tränat över just ett sådant hopphinder.

...Alltid haft svårt med hopphinder eftersom Roy älskar att hoppa.

...Tränat så mycket på stå-framför-backa, att han har hög förväntan i honnörsrutan vid stå.

...Haft tävlingsuppehåll så matte är ringrostig.

...Tränat den andra hunden Viper mycket istället för Roy.

...Värmt upp på fel sätt.

...Inte vetat att hela hopphindret måste göras om.

...Det var ju "bara" en formkoll.

Men vårt magplask berodde egentligen på:

- Att vi tränat för lite och för oregelbundet (men inte pga tidsbrist). Att träning är en färskvara vet jag!

- Att vi inte varierat hindrena tillräckligt, och dessutom behöver träna mer på att skicka från höger!

- Att jag nu äntligen hittat verktyg för att Roy inte ska tjuva eller fuska hur mycket han än älskar att hoppa, dock har vi uppenbart tränat det för lite ändå.

- Att vi tränat stå i honnörsrutan för lite på senare tid så att han inte är helt still och trygg.

- Matte får skylla sig själv om hon inte är 100% fokuserad oavsett hur nyligen hon tävlade. Kan ju då vara idé att träna väldigt tävlingslikt...?!

- Att ha flera hundar innebär att man antingen får träna dubbelt så länge eller dela tiden mellan båda hundarna. Viper är definitivt ingen ursäkt.

- Jag ville ju ha en het hund och uppvärmningen var fin, så det var inget som påverkade resultatet på banan.

- Pinsamt att så högt upp i klasserna inte veta vad som krävs av mig som förare vid hopphinder.  

- Formkollen bevisar att vi tränat på tok för lite och därmed presterar sämre!

Så, jag väljer det senare alternativet. Jag ser magplasket som ett faktum, känner besvikelsen över mig själv och min senare tids dåliga planering och prioritering. Acceptansen blir då lättare, jag kan nu släppa taget om dagens tävling, höja huvudet och blicka framåt. Med mer visdom, med gott mod och en stor portion vilja att prestera på topp vid nästa bästa tillfälle - yehaa!    

Häromkvällen tyckte jag att mina hundar skulle få arbeta lite för kvällsmaten (den kan ju inte alltid serveras på silverfat...) så jag valde att offra ett par strumpor.

De fick varsin strumpa med torrfoder i, Roy valde att springa iväg med hög stolt svans in under köksbordet. Där låg han länge och naggade på strumpan, han lyckades förstås få ut det mesta av fodret men strumpan var dyngsur och hade ett litet hål som han gnagt upp. Han är ofta väldigt försiktig och biter sällan sönder saker, så håler var minimalt och de få torrfoderkulorna som var kvar i strumpan hade lösts upp av hans dregel... Den yngre förmågan, Viper, var desto effektivare. Han insåg snabbt att om man ruskar strumpan så åker fodret ut ur det redan befintliga, stora hålet och då gäller det bara att leta rätt på alla kulor som for över hela golvet