Klyschigt men oftast sant. Jag läste nyligen på ett forum, om och för instruktörer, om en tjej som kände sig handfallen och behövde tips vad gällde hennes kunds hund. Texten löd något i stil med att hunden gjorde alla i huset galna eftersom den skällde så mycket, ibland kunde den sitta i timmar vid fönstret och skälla. Avledning i form av godis som kastades ut hjälpte inte.

Som med alla forum så fylldes snart hennes inlägg med tips och råd hur hon borde gå tillväga. Tack och lov var ett av dem första svaren mycket klokt och tipsaren menade att hon måste hitta orsaken till beteendet,  att kartlägga orsaker och förstå syftet, först därefter se på lämpliga lösningar. Hon menade att alla beteenden har en orsak – jag håller med!

Andra funderade på om hunden var understimulerad, eller kanske tvärtom, överstimulerad. Att lek och samarbetsövningar som kontakt skulle göra att beteendeet (skälla konstant vid fönstret) skulle minska. Någon tyckte mer passivitet. Det som fascinerade mig mest var att personen hade fått ca 15st tips innan det var någon som frågade vilken ras/raser det var. Personligen tyckte jag som tidigare nämnt att det första tipset att ta reda på orsaken bakom beteendet innefattar att man studerar raskunskap även om denne inte utförligt uttryckte sig så. Men skrämmande var att flera personer inte tänkte på  hundens ursprungliga arbetsuppgifter  först, det visade sig senare att den här hunden var en blandning av Lhasa Apso och Chihuahua (!). Låt mig citera en beskrivning av dessa rasers arbetsbakgrund:

”Hundarna är specialister på att vara sällskap och har haft en stor social funktion. De flesta av dessa raser är de enda som varit sällskapshundar utan bisysslor. Men många av de småväxta raserna kan också vara riktigt kaxiga och utmanar såväl andra dvärghundar som betydligt mer storvuxna raser. Ska man spekulera i orsaken kanske man kan finna ett samband i rasernas ursprungliga larmfunktion, att varna för såväl mänskliga inkräktare som olika djur, t.ex ormar, råttor och andra hunddjur.”

Din Hund, A.Geneborg, K.Malm mfl.

Det är alltså av yttersta vikt att vi beaktar hundens arbetsbakgrund i första hand, många gånger hittar vi svaren där. Själva orsaken till ett beteende. I ovannämnda fall kan jag tänka mig att rasernas larmande funktion gör att hunden varnar när den anser att det behövs, vilket då verkar vara väldigt ofta om dem bor i ett tätbebyggt område. Att båda raserna har ett stort socialt behov bör man också räkna in i utredningen. Det framkommer nämligen senare i kommentarerna att hunden endast är 11v och har ”hållt på” så här sedan ankomst. Det framgår dock inte om den enbart gör detta då den är själv hemma (om den är själv?) eller även med sällskap. Slutligen så måste man dessutom hitta verktyg och övningar att få bukt med problemet. Det är JUST DETTA som hundägaren efterlyser, en lösning. Ibland kan det finnas snabba lösningar men mer vanligt är att dem kräver sin träning. Och krasst, vissa beteenden kan vi inte helt ta bort, eftersom hunden är avlad och framtagen från ett ursprungligt arbete där vissa beteenden varit behövda och viktiga. T.ex den vallande hundens ”eye”, att kunna fixera en grupp djur med en intensiv blick. Samma blick som mina hundar gärna använder i möte med andra hundar, och som då ofta tolkas som hotfullt av dem mötande hundarna. Eller gråhundens intensiva skall när den funnit älgen och ska meddela sin jägare, samma gråhund har förstås lätt att ta till skallet i andra sammanhang också. Det viktiga är alltid att förstå sin hunds beteende, själv eller med hjälp av t.ex instruktör. När man vet orsaken eller orsakerna till beteendet är det lättare att hitta lösningar för att komma till rätta med det. Med min rubrik på detta inlägg så tänker jag att hunden alltid har rätt, det finns alltid en orsak till ett beteende. Sen har även kunden (ägaren) rätt  att vissa beteenden vill man förminska eller förstärka, och då måste man hitta lämpliga metoder för detta.

När vi arbetar med hundar och dess ägare vet vi att det dels handlar om att kartlägga ett problem och sedan även bemöta hundägaren och hjälpa denna förstå och hantera beteendet. Det gäller också att våga ta hjälp utifrån, som exempelvis denna tjej gjorde via forumet, eller till och med hänvisa till hundpsykolog/problemutredare. För ibland tror jag att det är svårt att bedöma om beteendet (för hunden, ägaren eller båda) är så stort att det krävs mer kunskap än vanlig hundinstruktörsbasis. Det är alltid bäst att vara ärlig, känner man sig osäker eller problemet för stort så gör man varandra en tjänst om man erkänner detta och hänvisar till någon med mer erfarenhet i ämnet.

Ibland kommer jag på mig själv, att rya åt hundarna som skäller. Häromkvällen kom sambon hem sent efter arbetet, och det gladde mig att Rolex (Schäfer, 5 månader) skällde ett par rejäla skall för att sedan tystna när handtaget sänktes och han kände husses lukt. Mina barn sover trots hundskall och eftersom vi bor ute på landet så är jag glad att mina hundar vaktar. Självklart ryade jag inte åt honom, utan jag lät det hela bero men jag hade nästan kunnat tänka mig att berömma honom. Många gånger tror jag dock att vi i vardagen har lägre tröskel för stress och ljud (allra helst om man bor tätbebyggt och inte vill störa andra) varpå man många gånger bråkar på en hund som egentligen bara sköter sin uppgift. Men just DÅ sover barnen som inte ska vakna, eller ett intressant tv-program pågår osv. och vi vill helst inte bli störda och kan säkert många gånger tolka hundens agerande som att den jävlas. Jag förmänskligar själv gärna mina hundar när jag pratar om dem, men med vetskapen av att det är en humoristisk tolkning och inte ren fakta.  Dvs. vad som faktiskt är HUNDENS BETEENDE utifrån dess leverne som hund och vad som är min version som människotolk.

Golden Retrievern som kommer bra på inkallning men inte när det finns vattenpölar i närheten:

Förmänskligande: ”Nu vet han att jag inte kan få tag i honom och att jag hatar att duscha honom, därför springer han till lerpölen”.

Trolig anledning: Rasen är en utpräglad apportör i såväl land som vatten, så önskar man slippa bada sin hund ofta bör man välja en annan ras. Lösning: Långlina för att kunna stoppa hunden eller aktivt träna inkallningen att fungera även vid en så svår störning som inbjudande vatten.

Jack Russeln skäller på något utanför och ägaren ryar att den ska vara tyst, den tystnar men morrar sedan ett tag till:

Förmänskligande: Typiskt att han ska ha sista ordet!

Trolig anledning: Det fanns en anledning att skälla/vakta/varna men hunden tog åt sig av sin ägares tillrättavisning, dock kvarstår känslan och anledningen hos hunden, det är fortfarande något utanför som är värt att vara misstänksam mot.

Tänk därför större och längre när du tolkar din hund och dess beteende, ingen hund jävlas eller vill retas och sätta sin ägare i dålig dager. Det är olika anledningar som gör att hundarna reagerar med olika beteenden, en del önskvärda och en del mindre önskvärda. Hundarna tolkar dina sinnesstämningar enormt bra och känner när du är arg, tillfreds, stressad eller glad. Därför tror många att hunden förstår vår arga utskällning (om att den t.ex inte får smita) men hunden läser istället av ditt hotfulla kroppsspråk och visar med sitt eget att den känner sig kuvad och vill blidka dig. Det är inte alltid så att hunden förstår konsekvensen av sitt beteende (rymma efter vilt) och din tio minuter försenade utskällning när hunden väl kommer tillbaka. Resultatet inser du kanske först nästa gång då hunden jagar igen trots den rejäla utskällningen sist. För att belöna eller korrigera ett beteende måste det ske precis i den sekund som hunden utför det, annars förstår den inte innebörden av det. Vill vi förändra en hunds beteende måste vi alltså inte bara förstå det, utan dessutom hantera beteendet när det pågår. Oavsett metod och övning så vill vi få hunden att förstå vilka beteenden som är (enligt oss) tillåtna och vilka som är förbjudna.

Ju mer erfarenhet jag samlat på mig desto mer inser jag att det är fantastiskt att ha flera hundar. Inte bara pga. att det är mitt stora intresse utan också för att hundar är flockdjur, en egenskap som tydliggörs när man ser artfränder tillsammans. Eftersom etologi (läran om djurs beteende) ligger mig varmt om hjärtat så kan jag njuta av att studera min hundflock i olika sammanhang, det är många gånger mer givande och lustfyllt än att sitta framför en tv. Att se deras språk och samspel på en promenad, vid utfodring, i samband med val av liggplats, vid lek osv. är lärorikt och fascinerande. Någon sa en gång att ”kan man ha en hund, så kan man ha två”. Och två blir lätt tre. Tre sägs väl vara ett lyckotal och faktum är att min flock aldrig varit större än tre individer. Eftersom jag har valt raser av mellanstorlek så är tre individer lagom för att få plats i t.ex bilen, man måste ju även tänka praktiskt. Hur som helst så ska jag i detta inlägg delge er några tankar kring att ha flera individer, arbetet bakom och om (o)rättvisan.

I dagsläget är Roy min äldsta hund, 10 år drygt. Han är min parhäst då han följt mig från min instruktörsutbildning, genom alla vidareutbildningar och senare in i tävlingsvärlden. Han har lärt mig enormt mycket. När det blev aktuellt att Viper skulle flytta hem till oss, var jag ärlig mot både mig själv och uppfödaren eftersom jag i samma veva dessutom skulle föda vårt första barn. Jag vågade därför inte sätta några tävlingsmål eller liknande, utan han skulle bli en vänlig, social och lydig familjehund i första hand. När han anlände bestod flocken av då 8-åriga Roy och även den äldre tiken Oriana, 12 år som sakta började få sina dagar räknade. Viper var efterlängtad precis som alla valpar brukar vara, men egentligen ytterligare extra eftersom jag själv inte haft valp på så många år (Oriana var 5 år när hon anlände och Roy köpte mina föräldrar som valp och jag tog över honom vid 2 år). Hans utseende, med ett blått och ett brunt öga gjorde honom ännu mer extra ordinär. Vår dotter My, tog sin lilla tid men jag hann träna en god vardagslydnad på Viper. Tävlingslydnaden blev dock väldigt oregelbunden och jag hade väldigt svårt att hitta motivationen till att träna den. Frågor om träningsmetoder dök ofta upp i mitt huvud och ibland undrade jag om jag verkligen själv tyckte lydnad var roligt. Orianas träning upphörde strax innan Viper anlände, hennes ålder gjorde det inte rättvist så hon fick bara strosa runt det sista halvåret. Roys träning var däremot på topp, han hade kvalat till SM i rallylydnad med superfina poäng och vi tränade regelbundet i grupp och dagligen själva. Varpå Vipers tävlingsträning förstås alltid blev sekundär. Många gånger ostrukturerad och med känslan av att ”han måste också få lite aktivering”.  Det säger säg självt att det konceptet inte lägger en bra grund inför tävling, och jag strök mig från tävling två gånger då jag insåg att vi var långt ifrån startklara. Jag kom till insikt med att jag alltför ofta såg Viper genom Roy, dvs. att jag hade alltför höga förväntningar och krav när jag inte borde haft några alls – han kunde ju ingenting utan var ju helt grön. Jag bloggade dessutom om detta, inlägget fick rubriken ”Viper = valpis” just av den anledningen att jag insett och erkänt att jag måste se honom som en valp och starta från noll. Inte tro att han ska kunna en massa saker och ständigt jämföra honom med Roy.

Men från hjärna till hjärta kan det ta tid. Förvisso började jag ändra mitt träningsupplägg (efter Roys SM, innan fanns det inte utrymme för det). Jag såg till att oftast börja träningspasset med Viper, dels för att vara mer engagerad men också för att vara så ”kravlös” som möjligt och istället ta den mer färdigbakade hunden (Roy) som nummer två. Träningen gick sakteliga framåt men jag tyckte ändå inte att det var fullt så roligt att träna Viper ändå. Men detta trodde jag berodde på träningsmetoder, och jag följde olika tips och tränade för olika instruktörer för att få bukt med vår följsamhet (även kallad linförighet/fritt följ/fot) i första hand. Så fort jag tränade i grupp eller med kamrater fick jag oftast upp ångan men träningen hemma i ensamhet blev oregelbunden och alltför ofta oplanerad.

Emellertid via mitt jobb som instruktör informerade jag andra, och blev då påmind själv, om att man  som ägare väljer själv vad som är viktigast. I vardagen har man inte alltid den tid man skulle önska och man måste då prioritera, som i mitt fall med Viper.  Jag visste att han skulle få konkurrera med

1)      Flytt till gård

2)      Vårt första barns födelse

3)      Roys träning (speciellt inför SM i rallylydnad)

det blev emellertid logiskt att han inte skulle kunna starta sin lydnadskarriär tidigt.

Men han har en otrolig grundlydnad, han går fint i koppel, kommer på inkallning, kan stanna, kan ligga kvar passivt oavsett störning, är tyst i bilen och ute, lätt att hantera, underbar med barn osv. Det arbetet krävde sin tid och jag satsade allt på att få honom till en underbar familjehund. Ett mål som vi faktiskt uppnått! Tävling är inget måste, och cirkuskonster (som att gå fot, snurra mm.) går alltid att lära in senare och det är dessutom en fördel om hunden redan har en bra grundlydnad. Kunde det vara något annat som var problemet?

Viper är enormt passivitetstränad, framför allt för att det är ett måste så att han kan delta på mina kurser. Han har ofta fått order om att vänta pga. Roys prioriterade träning eller mitt liv som nybliven mamma. Roy och även Oriana då hon levde, fostrade förstås Viper och han lärde sig sin plats som yngst i flocken. Att han inte fått visa framtassarna beror alltså mycket på hans eviga väntan, mellanhunden som ska finnas men inte störa. Jag har helt enkelt inte gett honom chansen fullt ut, från hjärtat. I och med min insikt i höstas om att jag måste se Viper utifrån den varelse HAN är så trodde jag att jag kommit till rätta med problemet. Men som jag nämnt tidigare så tar det ibland tid att förvandla teori till praktik. Och även om jag i huvudet har förstått vad som krävts så har mitt hjärta och kropp inte hängt med. Hundar är utomordentliga varelser på att läsa av sinnesstämningar så det säger sig själv att Viper inte kunnat blomma ut när han hört min röst uppmuntra honom men samtidigt bromsats av min känsla bakom. Vissa instruktörer har t.o.m sagt att det vore bra om han var lite mer olydig och tog för sig mera (!)

Varför har jag då inte varit nöjd över Viper? Ibland har jag inbillat mig att han är för mjuk och vek för mig som förare, vilket förvisso stämmer på ett sätt.  Ibland har jag trott att jag tycker lydnad är tråkigt och istället bör satsa på annan sport (t.ex. rallylydnad). Det har liksom fattats motivation att ens lära honom roliga trix. Jag har också haft svårt att vara nöjd med att han ”bara” är en familjehund. Han skulle bli påläggskalven efter Roy men blev istället mellanhunden. Länken mellan Roys framgångar och den nya valpens ankomst (Rolex, schäfer född i mars och hemflyttad i maj 2013). Någon sa nyligen att, ”den andra hunden blir sällan lika framgångsrik som den första eller den tredje”. Det är naturligt att känslorna kan variera för dem olika individerna man har.  Som med mycket i livet, först när man accepterar en sak så kan man hantera eller förändra den. Viper är och förblir en fantastisk familjehund och han kommer bli gammal hos oss. Jag är otroligt nöjd över hans egenskaper och den mysiga hund han är. Men så fort jag släppte tanken och kravet på att han skulle bli ersättaren efter Roy så känns allt mycket enklare. Han kommer aldrig kunna ersätta Roy, det finns det ingen hund i världen som kan göra. Jag tänker inte klandra mig själv heller om han inte kommer bli ngn stjärna på tävlingsbanan (oavsett hundsport). Mitt mål med Viper är redan uppnått, den underbara familjehunden. Achilleshälen i vår lydnadsträning, har alltså rotat sig i något djupare. Inte momenten i sig, eller alla dem olika tipsen jag testat för olika instruktörer. Utan känslan, själva relationen mellan han och mig. Det har varit en knut på tråden så att säga. Knuten var en känslomässig förvirring.

Förutom att det krävs mer tid och pengar förstås så är fördelarna med flera hundar många, dem har sällskap av varandra och lär sig mycket genom varann (både bra och dåliga beteenden), jag som förare har flera individer att träna och framföra allt tävla om jag är tävlingsintresserad, som instruktör har jag dessutom större urval när jag behöver mina fyrbenta assistenter i mitt arbete och jag lär mig otroligt mycket om hunden som varelse när jag dagligen kan studera dess språk och signaler gentemot varandra. Det blir såklart naturligt att man jämför individerna emellan, man har erfarenhet från en hund och jämför den nya med den gamla. Sedan den nya med ytterligare en ny, kanske grannens, kullsyskonet eller vännens. Jag träffar ofta kursdeltagare som har en ny hund men ständigt lever i avsaknad av sin gamla bortgånga hund. Många gånger tror jag att det handlar om att man inte sörjt klart den förra hunden. Eller åtminstone inte har ”rensat ögon och hjärta” så pass att man är öppen och mottaglig för en ny fyrbent vän, en ny hund som ska ses utifrån sina förutsättningar och inte vara något substitut för den förra. Att minnas, skratta och gråta över tidigare hundar och erfarenheter är en sak och helt naturlig. Men att ofta döma den nya hunden utifrån den tidigare är orättvist, den har blivit vald av dig och kan bara vara sig själv i hopp om att du blir nöjd.  Vi har nu fått vårt andra barn, en son. Och såklart jämför vi honom med hans äldre syster. Var hon si eller så? Är dem lika till utseendet och till sätt? Erfarenheterna gör oss (förhoppningsvis) tryggare och kunnigare. Så länge vi fortfarande ser varje individ utifrån dess egna förutsättningar och lika värde så gör det förstås inget att jämföra, det lär man sig snarare av. När jag ser Viper så kan jag lista flera punkter på goda egenskaper som han har och som Roy har för lite av eller helt saknar. Dessa egenskaper har jag förstärkt och fostrat Viper till, jag ler och kan vara stolt. Tidigare misstag gör jag inte om. Eller så var det just ”misstag” med den individen och inte med nästa. Precis som min dotter ska fortsätta upptäcka livet och utvecklas till sig själv, trots att hon nu har en lillebror, så ska lillebror bli sin egen individ även om han har en storasyster att gå efter. Varje dag får jag uppleva glädjen och lyckan när barnen kommunicerar ihop och när mina hundar umgås med varandra. Kärleken i vår familj är lika stor till alla, det gäller bara att även påminna varje individ om att just den är fantastisk precis som den är. Och livet handlar just om det man är, inte om det man gör eller presterar.

Ikväll ska jag tävla för andra gången med Viper i lydnad. Jag hoppas det går vägen så att jag kan reda ut ytterligare några frågetecken. Håll tummarna!