Så begav jag mig mot Skåne i sällskap med Roy och min far, vi åkte redan på torsdagen för att stanna i Värnamo för mat och en god natts sömn. Roy är rutinerad och enkel att ha med på hotell, självklart hade jag bokat dubbelrum till oss så att Roy skulle ha en egen säng. Hans rutiner och uppladdning inför en SM-helg är självklart viktiga och ska inte skilja sig från hemma (där han har ett eget rum och egen säng...)!

På fredagen fortsatte vi vår resa mot Skåne, installerade oss på hotellet i Hässleholm och begav oss sedan till tävlingsplatsen 3 mil därifrån. Söderåsens Brukshundklubb, en plats vi besökt 2011 när vi avverkade fortsättningsklassens tre starter på tre dagar. En mycket fin tävlingsplats, med stenad gång till klubbstugan och nymålade stugor, fina inhägader och framförallt trevliga funktionärer. Man känner sig alltid varmt välkommen!

Mötte upp mina teamkamrater Linda Pentilää och Elisabet Lekebjer och vi riggade tälten tillsammans samt peppade ihop oss. Efter anmälan och härliga möten med medtävlanden så började inviningen, med fanfar och alla tävlanden på rad med fin presentation och tal av SM-generalen Ingegerd Jansson. Lottning skedde med en presentation av varje deltagare vilket gav oss alla en klarare bild av vem som var vem. Härlig blandning av raser och hundförare från hela Sverige. Kvällen avslutades med en trevlig kamratfest som bjöd på god buffé och trevliga samtal. Vidare till hotellet för ytterligare en god natts sömn i dubbelsäng delad med Roy (lyx för en tvåbarnsmor att få sova hela nätter och med sovmorgon, då barnen och valpen var hemma med sambo och mormor).

Taggad återvände vi till lördagens tävling, redan till första start då Linda gick ut som nr.9 Detta gjorde hon och Yalla med bravur då dem gjorde en 98poängs-runda! Efter halva startfältet gått blev det lunchpaus och sedan ny samling+banvandring för resterande ekipage (mycket bra upplägg!). Banan hade jag redan övat in och på morgonen hade jag tränat den utanför hotellet, så väl på banvandringen fokuserade jag på att känna av avstånd mellan momenten, tänka på steg och eventuella klurigheter. Men banan kändes "enkel", mycket snurrar och byten som är Roys starka sida. Vi laddade och gick ut, fin känsla! Hela banan kändes bra även om jag kände i mina ben/steg att jag var nervös då jag emellanåt rörde mig osmidigt själv. Inga större fel, så jag gick glatt in i honnörsrutan där positionen var bestämd till stå på höger sida. Ställde upp Roy och fick genast en känsla av att han kändes aningen loj (troligen pga värmen) så jag insåg snabbt att jag skulle behöva "jobba" med honom tiden ut (1½min). Han släppte min kontakt vid ett par korta stunder men återtog den på nytt, plötsligt gjorde en hund i publiken ett utfall och fångade hans uppmärksamhet, när jag påtalade hans namn vände han sig tillbaka och SATTE sig! *panik* Snabbt kommenderade jag "stå stå stå, upp, upp, stilla" varpå Roy tvekade ännu mer eftersom jag stressat och lite hårt kommenderade honom, sakta reste han sig upp igen och stod resten av tiden. Men jag suckade förstås ledsamt och trodde vår chans var borta...

Klev ur honnörsrutan när tiden var ute, berömde Roy men kände hur besvikelsens våg sköljt över mig. Linda tog hand om Roys nedvarvning genom en promenad och jag sjönk ned i stolen vid mitt tält. Fick tröstande ord och klappar. Resultatet kom strax upp på listan, vår runda på banan hade gett 98.5p/100 men eftersom Roy bytte position i honnörsrutan så tappade vi ytterligare 10p och slutade därför på 88.5 poäng. SURT!

Utvärderingen av Roys positionsbyte var att han redan kändes loj pga. värmen och att han stod obekvämt med ett bakben (något jag inte uppmärksammade när jag gav klartecken åt funktionären att påbörja tidtagningen, men som andra sett) varpå några hundskall räckte för att fånga hans uppmärsamhet och därmed glömma sitt arbete.

Kvaltävling lördag, 88.5p och delad 18:e plats:

http://www.youtube.com/watch?v=XJen1hv_G0U&feature=youtu.be

För en stund var jag så bitter att jag inte tyckte det var värt att komma med till söndagen, vilket jag dessutom inte trodde skulle vara möjligt med en 10:as avdrag. Men mina kamrater följde resultatlistan slavisk och räknade ut att jag skulle komma med på håret. Mycket riktigt, jag och två andra ekipage fick samma poäng och lyckades sno dem tre sista platserna. När jag slutade tänka "om om inte fanns" så insåg jag att vi faktiskt återigen var bland dem 20 bästa ekipagen i Sverige, och att vi skulle få tävla final ett år till. Dock skiljer sig regelverket från förra året så nu skulle lördagens poäng räknas med (därav min stora bitterhet till en början, eftersom jag insåg att chansen till guld försvann i samma sekund Roy satte sig) och slås ihop med söndagens resultat. Jag började glädjas åt att vi gått vidare, en stor prestation att klara kvalet bland 40 duktiga rallyentusiaster. Jag började tagga till, och åt en god middag med min far där vi pratade taktik. Jag sa till honom att jag framför allt skulle gå ut på söndagen och ha ROLIGT! Missförstå mig rätt, det är alltid kul att träna och tävla rallylydnad, men i stora sammanhang som SM blir nerverna påträngande och i jakten på bra resultat blir jag oftast sammanbiten och enormt fokuserat, så att jag inte direkt ler konstant. Men nu satte jag det som mål, chansen till guld var nästan obefintlig och jag skulle gå ut med lägst poäng, vilket gjorde att jag borde kunna koppla av mer än vanligt och faktiskt prata och berömma Roy på banan mer än jag brukar. Utvilad och med en bra frukost återvände vi till tävlingsplatsen. Omvänd startordning vilket innebar att vi fick nr.3, och Roy kändes fin på uppvärmnningen. Svalare och regnigt väder var för vår del bara ett stort plus. Uppvärmningen kändes bra och fokuserad!

Vi klev över plastbandet och redan här hade jag en mycket lugnare känsla en vanligt. Rutinmässigt sa jag till Roy "nu ska vi jobba" vid start-skylten, men jag la till "och ha kul". And off we go! Moment efter moment flöt på, jag berömde Roy ovanligt mycket i både spiralen och 8:ans frestelse och kom på mig själv att säga ord jag aldrig brukar. Vändningar, nybörjarskyltar, inkallningar, ja allt bara flöt. Vilken känsla och vad roligt vi hade! Gick av banan och vidare in i honnörsrutan som idag var bestämd till stå framför. Ställde upp och såg till att Roy hade en bekväm position och jag kände att han var lika fokuserad nu som på banan, vilket förstås kändes tryggt. Dock var jag extra nervös då gårdagens misstag fanns i bakhuvudet och oron för att det mot förmodan skulle upprepas. Men icke, Roy släppte inte ögonkontakten en enda gång och jag gick stolt ut ur rutan när tillåtelse gavs. Roy fick godbitar och vi gick iväg för att leka med hans favoritleksak, skrattade och busade. Återvände till tältet då en medtävlande från tältet bredvid meddelade att mitt resultat redovisats och att vi lyckats gå felfritt! 100p!!!

Lyckan var total! Vilken revansch, vilket avslut. Vilken upphämtning från gårdagens kvalrunda! Jag fylldes med värme, glädje och ett totalt lyckorus som är svårt att beskriva. Det kändes som att vi tog guld. För mig var det att ta guld igen. JAG BLEV SÅ JÄVLA GLAD rent ut sagt.

Dem kvarvarande ekipagen gjorde sina rundor och det var många nerver som spelade ett spratt, flera misstag gjorde att jag och Roy hade både en andraplats och en tredjeplats väldigt länge. Så länge att jag det nästan såg ut som att vi skulle hamna på pallen, något jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Men så blev vi slagna med en halv poäng och vår resa slutade med en fjärde plats! En plats som man i vanligt tal brukar kalla för den sämsta, precis utanför pallen, men som just nu kändes som den bästa. Att göra en felfri runda är alltid en magisk känsla, på en vanlig tävling och än mer på ett SM. Min far som gillar statistik informerade mig genast om att jag lyckats igen, att sätta en felfri runda på finalen andra året i rad. WOW....Jag var så lycklig att jag log hela tiden.

Finalbanan söndag 100p. (den enda som gick felfritt):

http://www.youtube.com/watch?v=BCzAzX_uiIE&feature=youtu.be

Carina med sin västgötaspets Kalle var värdiga vinnare, dem hade 100p på kvalet och 99p i finalen och fick då en totalpoäng på 199/200p. Andraplatsen hade 189.5p, tredjeplatsen 189p och jag på min fjärde plats 188.5p så det var ruskigt tight i toppen. Precis som det ska vara på ett stort mästerskap. Alla tjugo finalister samlades på funktionärernas begäran bakom två fanbärare varpå vi gick från parkeringen in till publiken igen, till den vackra låten "We are all the winners". Jag log hela tiden och Roy var ständigt kontaktsökande vid min sida. Musiken strömmade och vi tog emot publikens applåder, foton och jubel. Sveriges tjugo bästa ekipage stod uppställda. Vacker prisutdelning med fina priser, och naturligtvis sjöng vi nationalsången när pallen var intagen av dem tre bästa. Jag fällde en tår och kände sån enorm lycka över min Roy (min alldeles egna underbara älskade Roy!), över min egen prestation och över vår relation. En känsla som om man bara svävar över marken, lätt och obehindrat. Som i en bubbla men ändå i verkligheten.

Förutom alla hjärtliga gratulationer av medtävlanden och publik på plats har jag fått enormt vackra hälsningar via sms och FB - något som värmer min själ långt in på djupet ska ni veta. En flicka skrev personligt till mig:

"Var och såg SM i rallylydnad idag och ville bara säga att det var fantastiskt att se dig och Roy i arbete! Vilket underbart samarbete ni har! Jag blev taggad att prova själv med min hund, men har inga höga förhoppningar :) men jag ville bara säga att det var väldigt roligt att se ett sånt band mellan förare och hund!"

Jag vill rikta ett extra stort och varmt tack till:

Pappa Bengt, för all support och stöttning på plats under hela helgen! (och för att jag får träna och tävla DIN hund)

Mamma Lola, sambo Ludwig, Åsa för all passning av barn, hus och övriga hundar medan vi var borta.

Ida & Anneli, vänner som lyckönskat och skickat mycket pepp via samtal och sms.

Britt-Marie, för att jag fått denna fantastiska Roy från din uppfödning!

Söderåsens BK för ett välplanerat, välkomnande och superbra arrangerat SM

och självklart:

Mina egna teamkamrater Linda & Bettan - i ur och skur!

Team PRO avrundar med flaggan i topp!

Ni vet de där stunderna i livet som plötsligt dyker upp och bara fyller en själv med härlig energi, styrka och lyckorus? I helgen infann sig en sådan stund för mig, en riktig ”egoboost”.

Äntligen var det dags att ge sig ut på tävlingsbanan igen med Roy, två tävlingar på två dagar lagom innan SM som nalkas (14-15sept). Kände mig ringrostig då jag insåg att jag inte tävlat sedan i våras, men jag hade genomfört tre inofficiella träningstävlingar på rad en kväll veckan innan, som visade att vi var i bra form. Mina teamkamrater befann sig på andra uppdrag så jag fick flagga för Team PRO själv. Sofia Angleby hade ritat en bra bana och Mälarö BK bjöd på väldigt ostadigt väder. Strax innan vår tur sköljde nervositeten över mig, vilket är normalt och något jag behöver för att hitta rätt anspänningsnivå för att hålla mig fokuserad och skärpt. Tidigare på morgonen hade jag haft en bra känsla och sagt åt mig själv att sätta en hundring (!).

Inne på banan kändes Roy mycket följsam och trevlig, ingen dragning på hinder och sändande till kon utförde han perfekt. Någon doft drog till sig hans uppmärksamhet i åttans frestelse, just när vi rundar en kona, men han håller sin position och står inte helt still vilket gör att jag klarar mig från avdrag. Jag arbetade lite extra med rösten för att peppa honom och visa domaren att vi har kul på banan ihop, TROTS att Roy inte är en svansviftande hund under arbete. Och eftersom jag ofta är så koncentrerad så ser jag gärna sammanbiten ut, vilket har kostat mig helhetsavdrag ibland. Vid prisutdelningen bekräftades vår känsla och insats då vil lyckats med en felfri runda på 100p. Wow! Domarens kommentar var ”Snygg runda! Önskar något gladare hund”. Denna gång drog hon inget på helheten eftersom hon tyckte att jag jobbade bra som förare och att hon vet att flera vallhundar inte alltid ser så glada ut i arbete. Tur att man utvecklas som förare och lär av sina misstag.

Jag kände mig extra ödmjuk inför applåderna och det värmde i hjärtat när folk klappade om Roy och tyckte han var en fin och pigg 10.5-åring Jag kan inte annat än att hålla med. Vilken hund! Vilken enorm energi och självkänsla tävlingen fyllde mig med, så välbehövligt inför stundande SM. Det bevisar att vi kan, att vår träning håller oss i rätt form och att vi fortsätter utvecklas som ekipage.

Dagen efter for vi till Märsta-Sigtuna BK för en ny tävling. Uppfyllda med gårdagens energi, men samtidigt otroligt trött och min mentala uppladdning var inte optimal pga. andra omständigheter på förmiddagen. Hur som helst så lyckades jag verkligen fokusera väl framme på tävlingsplatsen, läste på skissen och gick banan ytterligare en gång på banvandringen. Roy kändes lika uppmärksam, arbetssugen och skärpt som dagen innan. Allt hängde på mig, jag intalade mig själv att inte sabba chansen att lyckas igen. Och vi klarade det! Ytterligare en felfri runda på hela 100p. Lisbritt Elegård som dömde skrev ”Så här ska rallylydnad se ut” i mitt protokoll och med den kommentaren blev jag lycklig och stolt. Tänk att vi faktiskt lyckas så bra att folk tycker att vi presenterar rallylydnaden på ett bra sätt. En annan medtävlande kom särskilt fram efter prisutdelningen och sa att hon tyckte vår runda var riktig imponerande och snygg!  Även andra gratulationer och hälsningar fyllde på mitt ego-konto. Jag lär mig mer och mer att se mig som en duktig hundförare och våga säga att jag faktiskt kan det här med rallylydnad. Att vara stolt och tro på sig själv.

I bilen hem så log jag både med ansiktet och i hela själen. Ett lyckorus for genom kroppen och varenda låt som spelades på radion kändes som den var menad till mig. Jag kände mig okrossbar, stark, lycklig, varm, glad, ödmjuk, stolt, snygg, makalös, ivrig, törstig på livet. Jag sjöng gladeligen med i alla låtar, det kändes som om jag skulle kunna flyga, som om ingenting är omöjligt. Att jag enkelt skulle kunna hoppa över hinder som dök upp i min väg. Hitta lösningar på varenda problem som skulle kunna finnas. Som en riktig superhjälte, en hjälte åt mig själv! Tänk att livet bjuder på såna härliga stunder, nästan så att man önskade att tiden stod stilla. Dessa stunder ger oss själslig påfyllning och energi att fortsätta framåt. Att leva. När du fylls av en sådan egoboost så stanna upp och njut, skriv gärna ned vilka känslor som rusar genom dig och hur du upplever livet just då. Varför inte fotografera? Bilderna ni ser i detta inlägg speglar denna känsla så bra, det obestämda och oändliga. Jag tog bilderna på vägen hem i bilen. När jag satt där och kände mig odödlig och tacksam över livet som tilldelats mig.  Det är bara jag själv som kan förändra och leva mitt eget liv.

Om två veckor går jag över ringbandet igen, för att visa vilka kunskaper och vilket bra ekipage vi fortfarande är,  jag och Roy. Vi ska försvara vår titel som svensk rallylydnadsmästare. Under året som gått har jag flera gånger stannat upp och njutit av just den stunden, förra året när vi gick av banan och strax därefter fick veta att vi var bäst. Den stunden och den känslan fyller mig än idag med kraft.

Mälarö BK 2013-08-31, 100p:

Märsta-Sigtuna BK 2013-09-01, 100p: