Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos, blir man ofta överraskad av dess kapacitet, och hunden blir väldigt tillfreds av denna träning. En av de stora fördelarna med nosework är att det är väldigt lätt att arrangera och krävs inte flera kilometer i skog och mark som tex spårträning. Tackvare att sporten har fyra olika moment behållarsök, inomhussök, utomhussök och fordonsök, kan man börja med de två förstnämnda för att slippa vara beroende av väder- enkelt att träna hemma!

På vår andra lektion fick hundarna nu en ny erfarenhet, förutom pizzakartonger så fick de även små platshållare (barnleksaker) där godiset var gömt. Ägarna fick en ny uppgift; att klicka hunden när den är på rätt behållare för att sedan servera hunden en godbit nära gömman, eftersom hunden inte själv kommer åt godisen.

Hur vet man om hunden är på rätt behållare?

Till en början vet ägaren vilken behållare som godisen är gömd under, och har då lättare att se hundens förändrade kroppsspråk/beteende när den hittar rätt. En del testade även att inte veta, för att bättre LÄSA sin hunds finstilta signaler och inte enbart belöna för hunden "råkade" nosa på rätt behållare.

Vi hann även med separata timing-övningar, så att ägarna övar upp sina belöningsfärdigheter   Nästa vecka ska vi introducera doften eukalyptus.

Nixon (Bracco Italiano)

Rota (Border Terrier)

Bessie (Shiloh)

Och så här trött blir man av nw-kurs....

Tora (Broholmer), Bill (Labrador), Lystra (Cirneco dell Etna) bild saknas

Living on the edge...

Bilderna tagna av Maria Törmanen

Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mittemellan-målet är svårast. Oavsett om det handlar om att få ett godkänt resultat på tävling eller att skära ned på sin kost för att minska i vikt, så tror jag att målet som hamnar i gråzonen blir svårare att uppnå.

Motsatserna; den som vill nå högt satsar oftast på ordentlig fakta, träningsupplägg, delmål och slutmål, varierad träning, ökade svårighetsgrader, fantasifulla störningar osv. Listan kan göras lång. Medan den som inte har några mål alls oftast kommer en bra bit på väg, om än i en väldigt långsam takt. Den ser sällan problemen som uppstår som några hinder, utan hittar sätt att ta sig runt dem (och det tar exakt så lång tid som krävs). Personen ser inte vitsen med att pressa sig själv i tävlingssammanhang i onödan utan träningen baseras och anpassas efter dagsformen. Om personen ändå skulle entra tävlingsbanan så är det troligtvis för att njuta bland likasinnade eller enbart för ”skojs skull”. Resultatet påverkar föga om personen kommer vilja fortsätta tävla eller vara nöjd med att ha testat det på riktigt och sedan lunka på i egen vardag igen.

Men svårast måste vara att satsa, men bara lite grann. Kommentarer som ”det räcker om vi blir godkända” eller ”Jag satsar inte på några 10:or eller 100poängare utan godkänt räcker långt (med tillägget: fast jag vill dock ta mig vidare i klasserna”). Dessa personer brukar vara svårast att motivera till rätt träning. Det är nog inte så konstigt heller eftersom jag tror att det beror på just luddiga mål. Varför lägga energi på små detaljer i träningen om man ändå inte satsar högt? Är det helheten eller detaljerna som avgör i slutändan?

Att bli godkänd i Lydnadsklass1 innebär 160p (av 200) och i rallylydnadens nybörjarklass 70p (av 100). Hur lägger man upp en bra plan att nå just 161 p och inte 159p?

Hur ska man nå mätbara resultat med sin viktminskning om man ”är glad om jag minskar några kilo till midsommar men det viktigaste är att jag ändå har roligt och kan unna mig saker”?

Hur höga mål man sätter är helt individuellt och det finns inget rätt eller fel. Men varför man sätter en viss typ av mål beror oftast på olika orsaker, och jag tror att det viktigt att ta reda på orsakerna:

-          Har jag prestationsångest? Om ja, varför?

-          Tycker jag inte om den här sporten utan ”tvingas” av andra? Om ja, varför?

-          Är min hund eller jag inte motiverade till tävling? Varför?

-          Vad är det värsta som kan hända med ett misslyckande?  Varför?

-          Om jag hamnar en poäng ifrån den godkända gränsen, ser jag det som ett bevis på att jag var sååå nära mitt mål eller blir jag istället besviken och hittar ursäkter som t.ex domarens fel eller störningar från publik som kostade den avgörande poängen?

Genom att ta reda på orsakerna är det också lättare att hitta vägar till att lyckas med just dina mål. Hälften är vunnit om man vågar. Att tävla innebär framför allt en stor förändring för oss förare, nervositeten, och den är svår att öva sig i på träning. Att kunna fokusera och vägleda sin hund i en inte alltför optimal sinnesstämning kräver sin träning – och det sker oftast genom att tävla flera gånger.

Att ständigt ligga på gränsen är utmattande och svårmotiverande, på sikt blir det ofta på bekostnad av självkänslan. Låt mig ta mig själv som ett exempel, under några veckor hade jag mycket arbete inplanerat, dagtid, kvällstid och helg. Blandat med de övriga sysslor som tvåbarnsförälder innebär och med ett par egna tävlingar inbokade. Sömnen fick lågprioritet, men det fungerade så länge ingenting oväntat dök upp. Jag skulle orka med minimal sömn under en kort period. Tills den ena hunden fick diarré. Att i fyra dagar i sträck vara uppe 2-3ggr/natt utplånade gränsen som höll korthuset stående. Med detta vill jag säga att det innebär samma på tävling, att ständigt träna på ett sådant sätt att en endaste poäng avgör om du kan tillgodoräkna dig resultatet eller inte, måste vara uttråkande tillslut. Att ständigt pressa sig själv i olika situationer där det krävs ytterst lite för att korthuset ska falla är inte optimalt i längden.

Finns det någon lösning?

Inom hundträning är svaret självklart = maxa din träning!

Inom livet blir svaret = maxa dina reserver!

Om ditt mål är att bli godkänd så se till att lägg upp träningen så att du har några extra poäng tillgodo, träna för att nå 165p i lydnad resp. 75p i rallylydnad. Utan att gå in på en rad olika praktiska träningstips så ser du kort och gott till att ni snarare ligger aningen högre i era utföranden än att du nöjer dig med flertalet slarviga varianter. Vad just du och din hund kräver är återigen individuellt, det kan vara tydligare momentträning, öva nervositet och koncentration, uthållighet, länkning mm.

I livet likaså, se till att ha energi och reserver så att även något oplanerat kan inträffa utan att de stjälper hela dig och din livssituation. Stanna upp och tänk om.

Glädje och stolthet respektive besvikelse och ledsamhet är oftast bevis på att vi är nöjda/inte nöjda med våra prestationer. Se till att dina prestationer blir som du önskar genom att bestämma dig för dina bästa vägar att nå dit. Har man dåligt med tid att träna så kan man istället sätta slutmålet långt fram i almanackan, eller istället ”offra” några tävlingar som man med flit bryter för att belöna sin hund eller stå över platsliggningen och satsa på de andra momenten med målet att klara dem. Det finns mängder med varianter hur man kan nå sina slutmål, försök hitta dem som passar just dig och din hund.

Vill tipsa om min väninnas inlägg om att TA ANSVAR FÖR SIN TRÄNING där hon själv valde att bryta en tävling för att kunna belöna sin hund. https://mhundlydnad.wordpress.com/2015/01/10/varfor-brot-du/

När jag själv började tävla i rallylydnad 2009, hade jag ingen erfarenhet av varken tävling eller tävlingsträning. Men efter min första tävling fick jag ett kvitto på vår träning = 87p (av 100p) och jag bestämde mig direkt för att på nästa tävling ska jag alltså ha minst 88p. Min nästa tävling gav 96p varpå den siffran blev måttet för den tredje, som blev 99p. Jag lämnade sedan nybörjarklassen och bestämde på nytt att det första resultatet i den nya klassen skulle vara måttstocken för vad vi är kapabla till, minst godkända 70p. På detta sätt fortsatte jag och lyckades hålla mina mål ända upp i mästarklass och med en fjärde plats på det då inofficiella riksmästerskapet 2010. Under årens lopp, genom att ha börjat om i nybörjarklass upp till mästarklass (när sporten blev officiell 2011) så har jag fortsatt på detta vis. Efter att ha gått en felfri runda på 100p av 100 möjliga har jag även lärt mig att kunna prestera på denna nivå gång på gång. Som bäst fyra gånger i följd! Jag har alltid tävlat mot mig själv och mina egna uppsatta mål. De tillfällen jag misslyckats, har jag utvärderat resultatet med träningsplanen fram till tävlingen, och/eller om det skett något på tävlingsbanan (förarfel) och därefter fortsatt mot nya mål med fler erfarenheter i bagaget.

Vilket mål man än har så är det detaljerna som gör helheten!