Hej alla två- och fyrbenta vänner!

Bloggen har tyvärr varit inaktiv ett tag, hela november försvann genom influensa, bihåleinflammation och vinterkräksjuka. Det var extra tufft som gravid. Jag var borta från både lärarjobbet och som instruktör, men lyckades ordna med en ersättare för att mina kursare inte skulle bli helt utan hjälp i flera veckor. Vill därför rikta ytterligare ett stort och hjärtligt TACK till Josefin Löfveberg som hoppade in och tog hand om mina valpägare och rallylydnadsentusiaster! Ett hjärtligt TACK till Ida Palmqvist som deltog vid flera tillfällen som min kursassistent!

Nu tänker jag inte göra någon längre, detaljerad resumé av 2012, vi är ju redan på 2013 och jag gillar att blicka framåt!

* Team PRO (jag, Linda Penttilä och Elisabet Lekebjer) tränade regelbundet och målinriktat under hela 2012, det var fantastiskt när vi alla tre delade på prispallen som 1:a, 2:a, 3:a på en mästarklasstävling i maj.

* Kursutbudet var stort och med fullt deltagande både under våren och hösten.

* Fler och fler ser fördelarna i att boka privatlektioner både vad gäller privata hundproblem och tävlingsinriktade mål inom olika hundsporter.

* Jag har fått träffa och lära mig mer om, för mig, nya hundraser.

* Hundlokalen på vår gård är inredd och färdig, den har fungerat både som teorisal och träningsyta under dem flesta av mina kurser. Likaså finns en mindre inhägnad ute som är till för lek och bus hundar emellan.

* "Öppen träningen" som hade premiär i höstas blev en succé. Samtliga måndagar dök det upp mellan 2 och 10 deltagare, i snitt 5 st./tillfälle. Träningen är öppen för alla som gått kurs eller privat hos Trofasthund.

* Mitt nya arbete på Realgymnasiet i Nyköping startade i september, där jag ansvarar för tre ämnen inom hundkunskap, mycket roligt och tillfredställande.

* Tack till alla hundvänner och kollegor som ställt upp med sin tid och lokaler, Ingalill Blixt på Nyköpings BK, Pia Bejbom på Hundfolket, Mia Hansson på Bullersta Ridskola., Lillemor Strömberg på Arken Zoo.

* Roy har varit skadefri under 2012 (förutom artros som utvecklats mer i framtassarna).

* Glädjande att Åsa Ahlboms nya bok (Vardagsfostran) kom ut i december med flertalet

bilder tagna av mig. Det glädjer mig enormt att 4st. av mina egna hundar finns med i boken, däribland bortgångna Lizzroys Oriana.

* Samarbetet med Arken Zoo & Lillemor Strömberg har gett Trofasthund möjligheter att erbjuda uppskattade inomhuskurser i Nyköping.

* Och självklart, vårt SM-GULD i Rallylydnad! Tänk att vi uppnådde vårt personliga mål med en felfri runda och detta lyckades vi dessutom med på själva finaldagen. Känslan av att gå av planen efter en grym insats, spänningen i vntan på resultat och slutligen bli hyllad av publik och medtävlanden och få ställa sig överst på prispallen! Wow! Fick ett tips den dagen att jag skulle komma ihåg att njuta av mästarkänslan i ett helt år, inte bara nu några veckor. Jag har anammat det tipset och påminner mig själv om att njuta av känslan och titeln då och då.

Till er alla underbara hundägare som gör mitt arbete så fantastiskt!

Många av er har lämnat kommentarer i mail och i min gästbok samt gett mig fina presenter och hälsningar, TACK!

Nu undrar säkert någon om det inte fanns något negativt under 2012? Självklart, som med livet i övrigt finns det förstås även arbetssamma perioder eller saker som inträffar som man önskar man slapp undan:

* Viper har D-höfter, motivationen för godkänt vallhundsprov sjönk enormt när beskedet kom. Han är inte längre aktuell för avel så han kastrerades i december.

* Roy har utvecklat kraftigare artros i framtassarna, och fyller 10 år i mars. En rehabplan är under uppbyggnad så att inga skador ska hindra oss från att försvara SM-guldet 2013.

* Jag har inte startat Viper i LK1 som jag hade tänkt. Skäms på mig!

Avrundar inlägget med att berätta att 2013 inte kunde få en bättre start, på nyårsdagen 1/1 föddes vårt andra barn. Manfred 3210gr och 49 cm.   

Nu ser vi fram emot ett härligt 2013 fullt av energi!

Länken nedan är till min vän Marion, som i dagsläget behöver hjälp att omplacera en trevlig hund:

http://mhundlydnad.wordpress.com/ 

Viper har fått en orättvis inledning på sin karriär som lydnadshund hos mig. Allt började förstås innan han var född, uppfödaren skulle göra en mycket intressant parning som jag längtat efter JUST i samband med att vi skulle få vårt första barn. Tveksamheterna över att skaffa valp i samband med barn kändes stora. Dem skulle dessutom anlända ungefär samtidigt, Viper kring den 9maj och My var beräknad till 24maj 2011. Det ska tilläggas att jag på höstkanten dessutom övertygat min sambo om hur idiotiskt det var att ev. skaffa en S:t Bernhardsvalp i samband med vårt första barn... Nåväl, den rara uppfödaren övertalade mig (och jag övertalade sedan min sambo, om än med tveksamma argument...) och efter beslutet kände jag mig glad över att ha första tjing på en hane ur denna efterlängtade kull. Hade förtydligat för alla inblandade att jag inte lovade några meriter under hans första år med tanke på vår kommande människobebis och därmed den stora omställningen.

Det närmade sig påsk och vi skulle flytta till vår egna gård, hinna installera oss i ett par veckor, sedan hämta Viper och låta honom bo in sig för att sedan välkomna bebis till vårt hem. Planen sprack!

Samma natt som vi hämtat nyckeln till huset gick vattnet, lilla My föds 5v för tidigt så sambon ringer "flyttlass-kompisarna" samma morgon vi skulle mötas och han instruerade dem per telefon hur dem skulle göra. Efter 10 dgr på neonatalen i Huddinge fick jag äntligen åka hem med vår älskade My, och efter en vecka hämtade vi Viper. Jag lade krut på en ordentlig grundlydnad och fungerande vardagsfostran helt enligt planen, med mycket social- och miljöträning. Vilket jag har lyckats med och kan klappa mig själv på axeln för.

Men så kommer vi till den övriga träningen, lydnaden. Jag hade tidigt bestämt att försöka lyckas med ett lydnadschampionat med Viper innan jag ev. påbörjar någon rallylydnadsträning (som jag egentligen brinner för). Detta av flera anledningar, men främst för att jag vill få ett ordentligt fotgående och själv ställa om mig från "rally-språket" = dubbelkommandon och mycket kroppsspråk till att bli militärisk och tävlingslik. Vid tillfällen då jag tränade hos uppfödaren, med andra träningskamrater eller gick ngn kurs blev jag alltid inspirerad, men oftast så tappade jag motivationen lika snabbt hemmavid. Roys träning blev alltid prioriterad först, med tydliga träningsupplägg och mål, medan Viper oftast tränades "om jag hann". Gärna ganska ostrukturerat tyvärr. Men mitt största problem var egentligen inte att han tränades som nr.2 eller att han inte fick lika mycket tid som Roy utan helt enkelt för att jag hade fel "ögon" på mig. Jag gick från en erfaren, alert och arbetsvillig Roy till en helt okunnig, ifrågasättande, liten Viper. Inget fel med det, så länge föraren växlar om mentalt, vilket jag inser att jag haft svårt för.

Jag har ofta tittat på Viper genom Roy, och därmed blivit både besviken och omotiverad till fortsatt träning. Han känns oengagerad och kan ju ingenting... MEN HALLÅ?! Jag har ju genomfört samma resa med 10-åriga Roy! Att från början vara en övertydlig lärare med himmelska belöningar, aktiverande inviter och superduperglada tillrop. För att senare börja ställa krav, döpa beteenden, minska hjälper och till sist (om man vill) tävla.Men Viper har ju knappt fått en chans, hur ska han kunna klättra på stegen om han hela tiden går i skuggan av Roy? Oj oj, jag som själv dessutom påtalar detta för många av mina kursdeltagare som envist håller fast vid sina gamla (ibland redan döda) hundar. VAKNA! Du har en ny hund vid din sida, en ny individ att glädjas med och åt. Den kan, och ska, aldrig bli som dina tidigare hundar, utan ses utifrån den individ den faktiskt är.

Precis som i övriga livet. Vi tar med oss många dåliga erfaranheter in i nya situationer som kommer att påverka oss negativt och stänga fler fönster för att lyckas. Vi hänvisar till tidigare händelser, minnen och gör oss själva (och andra) en stor otjänst. Skärpning! Se till din hunds bästa, med rättvisans ögon utifrån den individ det faktiskt är!

Idag fick jag en härlig aha-upplevelse med Viper på Klickertränarutbildningen i Stallarholmen hos Anna Larsson. Vi skulle äntligen träna fotgående, dock inledde jag mitt träningspass med samma gamla känsla; att fotgående är tråkigt, att Viper tycker det är tråkigt och att jag inte riktigt förstår varför jag ens ska göra det (fast jag vill). Konstig matematik det där... Anna gav oss en enkel uppgift = att belöna hundens attityd med målet att först förstärka hundens känsla/sinnesstämning inför momentet snarare än detaljer som att gå i rätt position osv. Och tänk att jag lyckades! Första passet var förstås kass eftersom jag redan hade fel känsla själv men med träningskamraternas hjälp så tvingades jag engagera mig och ha kul, vips hade Viper en helt annan känsla och utstrålade glädje i sitt utförande! Han blev t.o.m så taggad att han satt upp och gnällde i bilen (aldrig hänt!) medan vi tränade dem andras hundar. Så enkelt det kan vara. Det är så logiskt, jag vet ju själv att jag t.ex skulle vara en kass fysik-lärare eftersom jag själv hatar ämnet och därmed troligen skulle lära ut exakt samma tråkiga känsla. Från och med nu är det ROLIGT att träna fotgående och jag lovar att Viper aldrig ska studeras via Roys färdigheter igen.

Fånga ögonblicket, förändra redan idag!

Den 6-7/10 arrangerade Trofasthund ytterligare en "Tävlingsinriktad Rallylydnadshelg" som vänder sig till ekipage med ambition att tävla och även till dem som redan tävlar men vill höja sitt resultat. Det är säkert den 10:e i ordningen och mycket är nytt vad gäller materiel, upplägg och övningar. Man lär sig av egna erfarenheter och meriter samt av alla fantastiska ekipage som man får vägleda. Det är den tredje i ordningen som jag ordnar i sällskap med Linda Penttilä, hon har mycket erfarenhet av tävling och träning från både lydnad och agility, och hon har verkligen öga för detlajer och att ge förarna rätt vertyg till fortsatt träning. Hundarna ska ARBETA för sin belöning och som förare ska vi vara TYDLIGA och inte falla för frestelsen att locka och "curla" våra hundar...   

Nytt för i år var att vi hyrt in en riktig domare, Lisbritt Elegård, vilket var mycket uppskattat. Lördagen innehöll en del teori kring belöningar, målsättning, träningsplanering, att döpa moment, och att maxa sin träning på rätt sätt. Ekipagen fick själva välja moment som dem ville få hjälp med, alltifrån nybörjarklass till nya utmaningar i mästarklassen. Söndagen innebar en riktig tävling på ny plats med Lisbritt som domare, mig som skrivare och Linda i vanlig ordning dömande av förarens arbete med hunden. Vi byggde banor i nybörjar-, fortsättning- och avancerad klass eftersom alla befann sig på olika nivåer. Efter lunch delades protokollen ut samt Lindas utlåtande om ekipagens insats. Alla fick sedan ytterligare en chans på banan, och denna gång med avbrott och stöd direkt från oss instruktörer för att göra det tydligare att omsätta vår teori i praktik.

Vi hade härligt väder under hela helgen och det var som vanligt fantastiskt roligt att få vägleda dessa ekipage mot nya höjder och resultat - vi ses på tävlingsbanorna!

Agneta med Chili

Anneli med Fejjan

Elisabeth med Check

Mari med Bodil

Lena med Yessi & Unni

Irene med Ella

Den 29-30 september ordnade Trofasthund en tvådagars kurs i Personspår. Vi började lördagen med en kortare presentation för att sedan röra oss direkt ut i skogen och lägga dem första spåren. Två av deltagarna hade sysslat med spår innan medan tre stycken var helt gröna. Vi gick igenom teknik och taktik innan alla begav sig åt olika håll och kanter. Vi möttes sedan upp inne i teorisalen för att ha en grundlig genomgång av hundens bästa sinne - luktsinnet! Vikten av att förstå hundarnas kapacitet, spårets idé & utförande samt hur man praktiskt går tillväga.

En härlig grupp med fin gemenskap från början och vi utbytte många tankar, idéer och erfarenheter med varandra.

Efter ca 1h begav vi oss tillbaka till dem fem lagda spåren och eftersom vegetationen var så gles kunde dem andra deltgarna studera respektive hund & förare i sina spår (med mig hack i häl!) vid sidan av vägen. Tänk att det är lika ljuvligt varje gång man får se en hund arbeta med nosen   

Ägarna förvånades själva av deras fantastiska hundar, om än lite tveksamma, så nådde dem alla sitt spårslut och blev både stolta och glada. Spårslutens innehåll varierade från smaskig kattmat till roliga leksaker, förarna kände sina hundar väl och visste vad dem skulle tycka bäst om.

Alla fick lägga varsitt nytt spår, och under tiden dem låg till sig, njöt vi av gott fika och pratade ytterligare teknik kring denna mentala stimulans av våra kära familjemedlemmar.

Andra spåret visade sig gå ännu bättre, alla hundar hade redan förstått övningen och det roliga "bytet" som väntade i slutet, tempot och intensiteten var högre hos dem alla.

Vi vet ju att det går att lära gamla hundar sitta, så det var en fröjd att se 10-åriga labradoren Gilmour spåra för första gången i sitt liv, och det med bravur!

Dag två, startade på en annan plats och ägarna lade ut varsitt spår i en mer kuperad terräng och aningens längre sträcka. Dem två rutinerade hundarna fick förstås längre spår med både vinklar och övergångar. Medan dessa låg till sig så tog vi en promenad till ett skogsparti där ägarna fick hjälpas åt att lägga spår. En del med en synretning och s.k direktspår, andra lade åt sig själva. Kul att se hundarnas action i denna variant, helt klart att en synretning ger påtaglig intensitetshöjning hos hundarna.

Vidare gick vi sedan tillbaka för att en efter en gå dem tidigare utlagda spåren, och det var än en gång helt fantastiskt att se hundarna rent av "dansa" sig fram. Mycket lek och beröm vid samtliga spårslut!

En underbar helg med vackert väder och härliga ekipage!

Tina med dansksvenska hunden Roffe

Calle med sin dvärgschnauzer Frasse

Astrid med sin unga Lagotto Totte

Caroline med Schäferblandisen Joppe

Anki med sin gamla labbe Gilmour

Bra kämpat! Fortsätt nu aktivera era hundar med spår, dem älskar det!

   Sist jag bloggade så beskrev jag min långa resa från ordinarie hundägare som fick upp ögonen för en ny hundsport, till vår sm-satsning, och nu kan jag titulera mig som Svensk Mästare inom densamma. Wow!

Tack till mina närmaste teamkamrater Elisabet Lekebjer & Linda Penttilä, utan er hade vi aldrig nått fram!

Tack till min familj som stöttat mig i allt vad gäller förberedelser, barnvakt, hundpassning, fotografering mm.

Ett STORT & VARMT TACK till alla som peppat, stöttat, hejat och trott på oss hela vägen. Från mina första tävlingar till Riksmästerskapen 2010 och nu senast det första officiella svenska mästerskapet i Rallylydnad. Förutom min egen utbildning och träning har alla ni kursdeltagare gett mig enorm erfarenhet och bra idéer vad gäller träning och tävling.

Målet var att vinna SM, det kan jag inte sticka under stolen med. Vårt team P.R.O har satsat hårt hela senaste året och ända in i det sista har vi kivats med varandra och skojat om vem som ska stå högst upp på pallen. Att det i slutändan skulle innebära att Elisabets hund skadade sig och dem därmed inte kvalade in till SM, samt att Linda gör en rejäl förarmiss på kvaltävlingen så att hon inte går vidare kunde ingen av oss föreställa sig. Linda ville bearbeta den bittra baksidan ensam på hotellet och lämnade tävlingsplatsen tidigt på lördagen (med full förståelse från oss andra).

Känslan på kvalbanan var fin och jag tyckte att vi hade en otroligt lugn och fokuserad runda, att vi på lottningen dagen innan fick nr.2 kändes enbart som ett stort plus. Resultatet blev 193/200p. och en 7:e plats. Jag njöt av vår prestation och kände mig både stolt och nervös inför att faktiskt få slåss om guldet dagen därpå.

Teamet var vid min sida hela tiden och min kära familj (sambo, dotter och föräldrar) fanns också med under hela helgen. God middag, bra sömn och härliga skratt var en perfekt uppladdning inför den stora finalen.  Som vanligt nervös men Linda gav mig en (ombedd) örfil och beordrade mig att "skärpa mig". Sagt & gjort, med tungan rätt i mun gick vi över plastbandet och in på banan som så många gånger förr, men med ett guld i sikte. Konkurrensen var väldigt hård i toppen och jag visste att det inte skulle finnas utrymme för några missar, helst inga alls. Tidigare har vi som bäst presterat 99/100p. i mästarklassen, och mitt personliga mål (som i tidigare klasser) har varit att lyckas med minst en felfri runda. Trodde dock aldrig att vi skulle lyckas med det på självaste SM!

Teamet berömde min runda & kramade om mig och vi väntade alla med spänning på att resultatlistan skulle uppdateras. Tillslut kom Linda springande emot mig och skrek att jag gått felfritt med 200p. Jag trodde först hon skojade, och även om hon visade länken i sin mobil kunde jag knappt förstå det hela... Vi kikade nervöst på dem kvarvarande ekipagen och följde resultatlistan noga, till sist var alla resultat uppdaterade och guldet tillföll mig & Roy. Ofattbart! Jag vågade knappt tro det! Ville invänta prisutdelningen (2h senare) för att försäkra mig om att dem inte räknat tokigt eller haft tekniska fel. Men ganska snart insåg jag sanningen när medtävlanden och publik varmt kom och gratulerade mig, gav mig kramar, berömde vår prestation mm.

Förutom chocken så infann sig sakta men säkert en magisk känsla inom mig. Ett lyckorus, ett kvitto på all vår träning, ett bevis på min fantastiska hund Roy och mig som tränare, Team P.R.O´s upplägg och glädjen över att dessutom uppnått vårt personliga mål (felfri runda). Fina priser, applåder och ytterligare gratulationer vid prisutdelningen och Mästerskapets avslutning, många telefonsamtal, sms, och mail på hemvägen och under de kommande dagarna, ja veckorna. Tidningsintervjuer och bilder...

Det bästa av allt är att känslan finns kvar! Känslan när jag & Roy är ETT TILLSAMMANS, i nuet, i stunden, just där. Uppslukna av varandras närvaro med full koncentration och tillsammans når vi hela vägen fram, fram till ett guld. Fick ett gott råd av en medtävlande, "njut av detta lääänge, för du är Svensk Mästare ett helt år, inte bara nu".  

Hoppas vi ses på Rallylydnads-SM 2013, nu laddar vi om!

www.trofasthund.se

Tänk att det redan gått fem år sedan jag fick upp ögonen för hundsporten Rallylydnad. Tipset kom från en medlem i Strängnäs BK när jag satt som suppleant i styrelsen och jag tyckte att det lät intressant, värt att undersöka. Då fanns det inte många utövare inom sporten, speciellt inte i mellansverige men ett par större hundskolor erbjöd utbildningar inom ämnet. Jag tyckte det var lika bra att läsa till rallylydnadsinstruktör på en gång, sagt & gjort, en tre dagars intensiv utbildning så var jag diplomerad. Sporten var inofficiell och vi hade den danska "tolkningen" av denna sport som ursprungligen kommer från USA, endast tre klasser och totalt 50 moment. Bud Kramer från USA ville ha en ny hundsport som var bättre lämpad för den vanliga familjehunden och där kontakt och samarbete skulle premieras, han hämtade inspiration från freestyle, traditionell lydnad och agility - resultatet blev rallylydnad.

Efter min utbildning fortsatte jag träna Roy i nybörjarklassens moment, oftast på egen hand eftersom det var brist på kunnigt folk och kurser inom ämnet. Min dåvarande kollega Jenny med sin hund Doris tränade ibland med oss. Jag letade lite tävlingar och fann tillslut en på Nacka BK i september 2009. Men skulle jag våga anmäla mig? Jag som aldrig nånsin tävlat, förutom på en agilityavslutning med vår första hund i tonåren (där vi dessutom blev diskade). Med Roy har jag aldrig tävlat i någon gren så det kändes stort och nervöst att ta steget ut i tävlingsbranschen, och då i en ny hundsport där det knappt fanns nån hjälp att få. Sagt och gjort, vi åkte tidigt på morgonen och min nervositet kvällen innan hade påverkat nattens sömn. En härlig höstdag på en trevlig klubb med en bra domare som kändes hjälpsam och tydlig (Tack Sofia Angleby!). Jag fick startnr 12 av drygt 20 startande så det kändes skönt att få studera några ekipage innan det var vår tur. En del fel blev det men det kändes ändå som att jag kunde nå mitt mål = minst  70p. så att vi blev godkända. Under prisutdelningen ropades ekipagen upp en efter en och jag började tro att dem glömt bort mig, att ngt måste ha blivit fel. När domaren ropade upp tredje platsen var jag helt övertygad om att dem måste ha slarvat bort mitt protokoll. Men så ropades plötsligt mitt & Roys namn upp som andrapristagare!!! Wow vilken chock, jag visste knappt var jag skulle ta vägen, vilken lycka! 87p. hade vi lyckats kamma ihop på vår allra första tävling någonsin! Och vilket prisbord, Jenny fick hjälpa mig att bära allt till bilen och vi skrattade gott. Snacka om att jag fick blodad tand...

Vår debut i Rallylydnad och på tävling överhuvudtaget, Nacka BK 2009.

Därefter sökta jag förstås fler tävlingar och eftersom sporten fortfarande växte sakta så fick jag åka långt för att hitta några tävlingar. Den andra gick i Halmstad där vi på nytt fick en andraplats men med hela 94p. och i början av 2010 var vi i skåne för den tredje och sista starten i nybörjarklass (innan uppflyttning) där vi på nytt fick en andraplats men då med 99p. Glädjen i att få träna denna roliga sport och kvittot på träningen som man får via tävling sporrade mig enormt. Sakta men säkert började en tävlingsmänniska inom mig dyka upp...

I min ungdom spelade jag både handboll och fotboll så visst älskade jag matcher och att kämpa, men att lägga upp sin egen hundträning var desto svårare. Dock lyckades jag sätta ett mål för oss; efter första tävlingens 87p. så bestämde jag mig genast för att minst ha densamma poängen vid nästa tävling, och därefter ökade poängen och då även målet för nästa tävlings resultat osv. Varje gång jag bytte klass så fick första tävlingen sätta ribban för nästa tävling. Sista tävlingen i fortsättningsklassen lyckades vi äntligen få stå överst på prispallen som 1:a med 99p. Extra roligt eftersom det dessutom var den första tävling som mina föräldrar såg oss.

99/100p. fortsättningsklassen Danderyd/Täby BK maj 2010

Hann med tre starter i fortsättningsklassen samt två i avancerad klass innan Riksmästerskapen närmade sig. Sporten växte mer och mer hela tiden och en svensk "tolkning" började ta fart. Eftersom den forfarande var inofficiell så kallades det för Riksmästerskap istället för motsvarande SM som finns i andra grenar. Regelverket hade ändrats en hel del, den stora förändringen var att man lagt till ytterligare en klass, mästarklass, och därmed betydligt fler moment. T.ex att hunden även skulle kunna gå fot på höger sida, och utföra moment även där beroende på hur domaren valt att bygga banan (med mycket eller lite högerhandling). Jag anmälde mig till riksmästerskapen och var halvt chockad över mitt eget mod. Knappt ett år tidigare hade jag gjort min debut i sporten och på tävlingsbanan överhuvudtaget med Roy, och nu skulle jag ställa upp i ett mästerskap. Jag hade dessutom bara startat i avancerad klass två ggr och knappt hunnit kika på mästarklassens moment. Mästerskapen gick förstås i mästarklassen med en kvaltävling på lördagen och en final på söndagen. Jag tränade dagligen i ca en månad innan för att lära Roy alla nya moment. Insåg att jag hunnit lägga en bra grund men att det egentligen behövdes betydligt mer tid för finslip av detaljer och helhet. Nåväl, nu var det dags. Två domare fanns på plats så maxpoängen per ekipage blev det dubbla, dvs. 200p. Vi lyckades så bra att vi kom 3:a på kvaltävlingen med 174p. Vilken känsla & lycka!

http://www.youtube.com/watch?v=qv_3Zh1y_iM

Länk till film kvaltävlingen, RM 2010.

På söndagen var det förstås en svårare bana och på näst sista skylten gör Roy en snygg snurr innan han sätter sig halt vid min sida, vet inte varför eller vad jag gjorde som fick honom att göra så men det kostade oss förstås många poäng (krasst sett så kostade det oss andraplatsen). Å andra sidan är det lätt att vara efterklok och det finns fler ställen på banan där vi kunnat undvika avdrag. Hur som helst var jag stolt över vår insats och vår resa fram till ett Riksmästerskap så när vi på prisutdelningen fick reda på att vi kom 4:a med 153p. var jag supernöjd! Hur lyckades lilla jag ta oss så långt och med så fint resultat?!

http://www.youtube.com/watch?v=qv_3Zh1y_iM

Länk till söndagens final, RM 2010.

På bilden ser ni Linda Penttilä som vann RM, och Elisabeth Lekebjer som nr 6 som idag är mina två träningskamrater och tillsammans har vi startar team P.R.O (eftersom våra hundar är över 9 år alla tre). Då kände vi inte varandra men nu är vi riktigt sammansvetsade!

Riksmästerskapen 2010, 4:e plats.

Efter RM blev det en längre rallylydnads-paus för mig och Roy, iaf vad gällde tävlingar. Jag fortsatte självklart ha egna kurser i ämnet och inspirera andra ekipage att utöva denna roliga sport. I april 2011 föddes vår dotter My och jag underhöll endast Roys grundkunskaper i väntan på att sporten skulle bli officiell. 2011-07-01 blev den äntligen det och nu började självklart poängsystemet om, inga tidigare resultat kunde tillgodoräknas utan vi började om i nybörjarklass igen. Första tävlingen på hemmaklubben Gnesta BK resulterade i en tredje placering med 98p. Jag fortsatte kämpa mig snabbt uppåt i klasserna och spenderade nästan en vecka i skåne för att avverka fortsättningsklassen med tre starter på tre dagar. Här lärde jag känna Linda Penttilä och Elisabeth Lekebjer   

Vi startade vår egen träningsgrupp och började tävla ihop. Alla tre med fina resultat! En underbar känsla när vi fick dela på prispallen alla tre på Gubbängen i maj 2012, mästarklass. Heja team P.R.O !!!

Jag 1:a med 98p, Linda 2:a med 88p, Bettan 3:a med 86p. Mästarklass maj 2012.

Vi har träffats och tränat regelbundet i vårt team, umgås och har roligt medan vi tränar på fullaste allvar! Vi har satsat hårt för att lyckats med fina resultat på rallylydnasbanorna runt om i Sverige och alla i vårt team kvalade till SM. Dessvärre skadade sig Elisabeths hund Axxa sig illa i våras så hon fick ställa in sina fem planerade tävlingar, där hon hade behövt plocka några högre poäng för att säkra sin plats till SM. Nu står hon istället som 8:e reserv, jag & Linda har därför lovat extra mycket att verkligen visa vad Team P.R.O står och går för, även utan henne.

Vi kvalade till SM med god marginal, Linda ligger på första plats med ett snitt på 99.33 p och jag ligger på plats fyra med ett snitt på 98p. För mig är det fortfarande ofattbart, jag har svårt att inse hur bra jag lyckats med min älskade Roy - vilken guldklimp!

Nu är det bara en vecka kvar innan SM I Rallylydnad går av stapeln, i Tångahed västergötland. Pirrigt! Jag hoppas kunna fokusera maximalt och försöka hålla nerverna på en lagom nivå som gynnar vår insats. Jag vill passa på att tacka alla som stöttat och peppat oss under dessa år, och som även under SM-helgen kommer visa mig support. Håll alla tummar & tassar för at jag & Roy får stå överst på pallen på söndag (och Linda som tvåa!)    Heja!

Mer filmklipp från mina tävlingar och träningar hittar ni på youtube om ni söker på "Lizzroys Roy" och "Lizzroys Oriana". Är ni intresserade av kurser, lektioner, tävlingsinriktade helger så anmäl er via hemsidan www.trofasthund.se

Vilka föreställningar har du?

Tänk dig en värld full av möjligheter, där endast du själv väljer vad du vill göra och uppnå. En värld där du bestämmer vad du vill göra med varje dag. Hela livet. Du prioriterar saker som gör dig lycklig och får dig i balans, upplevelser som ger dig ro och harmoni, människor som ger dig glädje och energi, djur som älskar dig villkorslöst.

Tro på dig själv, jag gör det!

Jag påminner mig själv om lyckan att få leva, om lyckan att få styra mitt eget liv genom att välja det som passar mig allra bäst. Varje dag gör jag olika val, hela tiden. Som dem mest basala, vad ska jag äta till frukost? Vilka kläder passar dagens väder? Till ännu viktigare val, hur ska jag få denna dag att bli en underbar dag att njuta av? Tröttheten och huvudvärken jag vaknade med, är det något jag vill ska påverka mig? Kan jag förändra något? När jag är medvetet närvarande kan jag vara i nuet och uppleva fantastiska ögonblick! Ögonblick som för mig är just livet.

När vi känner oss stressade, olyckliga, deprimerade och misslyckade tror jag att vi blockeras av våra tankar. Våra föreställningar om hur livet ska vara. Eller en viss situation, människa, djur. Istället bör vi ställa oss frågan, hur vill JAG att det ska vara? Varför upplever jag dessa känslor och hur kan jag förändra situationen? För du kan alltid förändra situationen, ibland bara till en viss del, men det räcker långt att förändra hur du själv vill påverkas av den. Och även om vissa saker tar tid att förändra och/eller andra också påverkar, så kan du alltid förändra hur DU SJÄLV vill påverkas av situationen.

Som instruktör och coach träffar jag underbara människor dagligen, jag lär mig nya saker hela tiden och jag tror att många med mig upptäcker att djur är fantastiska läromästare vad gäller att leva i nuet. Hundar lever för stunden, ingen hund grubblar över förra veckans dåliga tävling, över morgondagens matportion eller varför det regnar när det är dags för träning. Ni känner igen att hundträning (och tävling) oftast resulterar i sämre resultat om vi inte är närvarande med våra djur i stunden. Jag har själv haft en "achilleshäl" när det gäller hoppträning med Roy, jag har alltid sett hoppen som just ett hinder, eftersom Roy gärna tjuvstartar och blir upphetsad vilket leder till avdrag. Mycket träning och olika råd har förvisso gett resultat. Men bästa resultatet kom efter att jag ändrade inställning och tankar över situationen. När jag insåg att hoppen var en möjlighet för oss att lyckas, en möjlighet att ha roligt och visa vad vi kan, så utförde vi dem bästa hoppen!

Att sluta föreställa sig negativa tänkbara scenarion och istället vara med hunden i nuet och se varje chans som en möjlighet att lyckas. Skippa katastrof-tänkandet helt enkelt. Ändra tanken och därmed känslan. När jag tävlar är det inte alltid känslan och resultatet stämmer överens, hur kan det komma sig? Antagligen för att jag har en alldeles egen känsla av att vara med min hund på banan i nuet som jag bedömer själv om den är bra eller dålig, samtidigt som en utomstående domare enbart dömer vår prestation utifrån sportens regelverk. Känslan kan vara katastrofal men poängen visa det motsatta eller tvärtom: en fantastisk känsla men enligt protokollet har vi ändå flera missar. Vad anser jag vara bäst? Självklart att både resultat och känsla stämmer, men överlag att känslan är rätt!

Ett annat exempel; en deltagare hade svårigheter att lära sin hund ligg och det tillhör historien att hunden var en Chihuahua som ogärna ligger och helst inte utomhus. Föraren var mycket duktig och en envis tränare, men största genombrottet kom efter en diskussion om hennes tidigare hundar. Det visade sig att hon haft en Irländsk varghund förut, och jag undrade förstås hur hon tränat den till att ligga ned varpå hon svarade att det kändes lättare. Eftersom hunden var av en så stor och tung ras var det naturligt att vara tydlig, bestämd och konsekvent med uppfostran. Rådet hon fick var att se på sin nya hund med dem "gamla ögonen", dvs. att träna och se på sin Chihuahua som om det vore en Irländsk varghund. Förarens kroppsspråk och känsla blev en helt annan oh plötsligt hade vi ett snyggt resultat. Att ändra sin tanke inför en situation kan alltså hjälpa oss snabbare.

Vad har Roy för tanke och känsla bakom detta uttryck?

Eftersom han inte kan tala kan vi endast spekulera i det hela. Ni har säkert redan kommit på en del relevanta svar. Jag har dock med flit inte en helt ärlig bild, eftersom ni varken ser omgivningen eller eventuella djur & föremål runt omkring honom, och inte kan vi höra några ljud. Det är därför svårt för er att gissa vad som orsakar detta beteende hos Roy. Hans blick är stadig och fokuserad, mungiporna korta, läpparna uppdragna och han visar delar av sina tänder. Vad han tänker vet jag inte men hans känsla är hotande och avvisande. Han gör inga ljud.

Faktum är att ni skymtar en röd (tom) Frolicpåse bredvid honom, och unghunden Viper är på väg fram för att nyfiket undersöka den. Jag fångar ögonblicket med kamerans hjälp då Roy utför detta beteende, responsen blir att Viper snabbt uppfattar detta och lämnar både Roy & påsen ifred.

Ett par minuter senare har något annat fångat Roys uppmärksamhet och han har lämnat påsen, Viper ser sin chans och går dit för att undersöka. Roy ser det men bryr sig inte, påsen är inte längre intressant och dämed inte värd att försvara. Det var förut, just då, i den stunden. Inte nu. Ytterligare en stund senare, leker dem tillsammans kampandes om en trasa. Viper surar inte för Roys tidigare beteende, varför skulle han göra det?

Hundarna (djuren) har mycket att lära oss människor!

Om du inte redan gjort det, så ändra inställning och tanke och våga välja det liv du själv vill ha!

Så begav vi oss mot Flen och Jällsjö Gård för en heldag med Per "Bula" Kristoffersson som skulle lära oss grunderna i eftersök/viltspår. Eftersom Tina är husses hund så var det riktigt njutbart för mig att bara vara åhörare och få njuta av att se dem arbeta samt ta lärdom av alla andra ekipage. Vår vän Vickan deltog också med sin treåriga boxertik Elsa. Hela gruppen bestod av både nybörjare och ekipage på betydligt högre nivå, därför delades vi in i två grupper efter en kortare presentation på förmiddagen. "Bula" följde vår grupp och vi startade med enklare spår med s.k återgång, vilket efterliknas då vilt ofta plötslig vänder och ändrar riktning i sitt spår. Elsa gick precis rätt i spåret! Tina likaså, även om det dröjde lite då återgången förvirrade henne en aning, men eftersom hon arbetade fint så hittade hon snart utspåret och därmed spårslutet. Innan lunch testade vi även spår med frestelser, dvs. att ytterligare en person hade korsat spåret med klöv+blod och hundarna skulle lära sig hålla sig till sitt ursprungsspår. Det var otroligt kul att se alla olika raser arbeta med så goda resultat. Trots min kunskap om hundars luktsinne kan jag ändå inte sluta förvånas över deras kapacitet.

Efter en mycket välsmakande lunch med utvärdering av den andra gruppens övningar så gav vi oss ut på egen hand för att på nytt träna förmiddagens övningar (utan Bula). Jag hjälpte Vickan & Elsa och hon var lika noggrann och fokuserad nu som tidigare. Tina visade sig också på styva linan !

Bula samlade oss sedan och tillsammans skulle vi avsluta praktiken med en övning som kallas för blomman. Det innebär kortfattat att en person lägger ett långt rakt spår och sedan ansluter varje förare in på det spåret från olika håll, så att man bitvis går precis i kärnan som förare 1 gjort (stjälken på blomman) för att sedan vika av åt höger resp. vänster (förbestämt). Hundarna har alltså alla sina egna spårstarter, för att sedan alla gå i samma spårkärna och sedan hitta ut till sitt eget sidospår (utspår, som då bildar bladen = blomma). Detta lade vi i en öppen kraftgata i skogen vilket gjorde att vi alla kunde se varandra och följa hundarnas arbete. Otroligt häftigt!

Innan hemfärd samlades vi förstås inomhus för utvärdering av blommanövningen och en avrundande kopp kaffe med god bärpaj till. Jag är så glad att vi blev tipsade om denna kurs och jag kan varmt rekommendera Per "Bula" Kristoffersson, en pedagogisk och jordnära person med enorma kunskaper!

Mer om honom finner ni på http://pk-eftersok.dinstudio.se/ 

Vill även berätta att Jällsjö Gård var en otroligt vacker gård i fin sörmländsk natur och Helen & Ola var varmt välkomnande och bjöd på mycket god mat & bakverk. Mer om gården hittar ni på www.jallsjo.com

Några kom ihåg från dagen:

* För att underhålla en hunds färdigheter (oavsett hundsport) krävs träning 1-2ggr/vecka, men för att utveckla hunden optimalt krävs träning 5-6ggr/vecka. Värt att påminna sig om beroende på vilken målsättning man har...!

* All spårträning skall vara positiv, ev. fel hunden gör beror på att den inte förstår vad vi vill, det finns ingen hund som "bara jävlas".

* Momentträna! Alldeles för många ggr tränar vi enbart spår efter provens regelverk, istället för att momentträna de olika delarna och efterlikna det naturliga eftersöket så mycket som möjligt.

* Hjälp hunden till rätta om den viker av eller tappar bort sig, du ska se till att hunden lyckas under träning.

* Är DU motiverad så kommer din hund att vara det.

* Se olika svårigheter som roliga utmaningar, känslan du har inför arbetet smittar din hund!

* Om hunden mot all förmodan skulle misslyckas så skyll på noskvalster.