I söndags for vi upp till Ekerö, till min uppfödare Britt-Marie för en härlig träff med kennel Lizzroys hundar. Vi tränade, åt god mat och vallade, en riktigt rolig dag. Fantastiskt att se hundar i olika åldrar och från olika kullar komma så bra överens! Vi diskuterade det flera ggr, hur lugna och språksäkra Border Collies ofta är, inga problem med tikar resp. hanar i olika åldrar, alla kommer bra överens och respekterar varandra. Kul!

Min Oriana var äldst på 11 år av hela gänget och de yngsta var ett par valpar från senaste kullen, födda i april i år.

Vallningen med Roy gick som förväntat, länge sedan sist vilket innebär att han stressar upp sig och gör en del "race" rakt emot fårflocken. Efter ett par hämt lugnade han dock ned sig, likaså jag som lättar varvar upp. Det var första gången vi vallade för Jonte (John Eklöf), han var en bra, tydlig och lugn instruktör. Med tanke på att fåren inte var i sin bästa kondition samt att flera köade för att valla så blev inte tiden i hagen så lång men Roy lyssnade bra på slutet och gjorde ett par fina hämt och fösningar.

Fick bra tips, bland annat att se till att Roy stressar ned så att han lyssnar (och därmed vallar rätt, enligt mina kommandon!) och att jag måste stå på mig mer och visa att jag har kontrollen, det är allvar och på mina villkor som vi vallar. Hm, nu snuddar vi det där luddiga uttrycket "ledarskap" igen...

Det fantastiska med att valla (överhuvudtaget att se en ras i sitt rätta, ursprungliga arbete) är just att man fascineras av deras intresse och nästan olydighet pga deras vilja att utföra det arbete de sedan tusen år är avlade för. Här hjälper sällan godis eller leksaker utan ett samspel mellan hund och förare måste växa fram naturligt. När man når målet, eller delar av det, uppstår ett enormt lyckorus inom en. Man inser vilken kommuinkation och känslorelation man kan ha med sin hund utan varken korvbitar eller lockande leksaker. En upplevelse och fröjd för ögat att se!