Omnia vincit amor! (kärleken övervinner allt)

Det gör verkligen kärleken till våra djur, ni är säkert många med mig som någon gång i livet sörjt över en luden tass. De flesta djur har en kortare livslängd än oss människor, vilket vi är medvetna om när vi skaffar dem, men tänk att det är lika svårt varje gång att ta farväl. När vår första familjehund (som jag tjatade mig till i sex år) gick bort i cancer endast 7år gammal så sa min pappa dyrt och heligt att han aldrig någonsin ville genomlida den sorgen en gång till. Men knappt ett år senare hade mina föräldrar skaffat en ny valp!

En del sörjer länge, andra endast för stunden, en del anordnar en ceremoni, andra ett enkelt farväl hos veterinären. Ibland är man förberedd, och ibland dyker döden upp oförväntat och chockerande. Oavsett vad man väljer är det viktigast att man gör det på sitt eget sätt och låter det ta den tid som behövs.

Nedan bifogar jag några bilder på djur som jag minns extra väl.

Tänder även ett extra ljus för Chippen, min första hund (bild saknas) samt Triss, en hamiltonstövare som jag tog hand om innan jag fick min egna hund.

Kiara - Maine Coon tjej som vi tyvärr fick ta bort i unga år

Kapteinn - BC/Isl.fårhund, en omplacering som inte gick att rädda

Orre - Welsh Spr.Sp, min väninnas hund som tyvärr fick somna in pga sjukdomar

Dolly - Kungsboa, mitt första möte med en orm som husdjur, hon blev dräktig två ggr och klarade av många utmaningar under sina 18 år.

Sir Väz - Kungspyton, min första egna orm som tyvärr gick bort vid 1års ålder

 

Josse

28 oktober 2010 20:35

Ja det är det värsta med djur, att dom måste dö. Man skulle skaffa sig en papegoja eller nåt bara, som lever i en evighet.
Fina bilder du hade på ormarna!
KRAM!

 

markus karlsson

29 mars 2011 22:30

hej jag ska troligt viss på börja avel på kungsboa men får inte fram någonstanns där det står dräktighetstid på dom o undrar nu om du skulle kunna svara på denna förhoppningsviss lätta fråga

du kan svara på min mail m4rkus93@hortmail.com

MVH// Markus

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...