Idag åkte jag till Kista för en inofficiell rallytävling som jag såg som en perfekt formkoll. Jag & Roy har inte tävlat sedan MyDog i början på januari och vår träning har sedan dess varit stundtals regelbunden men också bitvis för oplanerad. Den mesta av tiden har lagts på momentträning och finslip av enskilda färdigheter, och alldeles för lite helhet. Glad i hågen trotsade vi regn-snö-slasket och tillsammans med fyra andra ekipage genomförde banvandringen. Rolig bana, enkel tekniskt, högerhandling på två ställen samt långsam marsch genom tre moment.

Jag var sparsam med uppvärmning för att jag ville ha en het Roy, och efter första startnumret hämtade jag honom från bilen, vi skulle gå som nr. 3. Han var taggad och sugen på träning, lyhörd och fin i sina rörelser. Det bådade gått inför vår start. Under uppvärmningen hade jag enbart genomfört tre-fyra av banans moment där jag kände mig osäker på kommandona (allt blir mer förvirrande då hunden byter från höger- till resp. vänster fot flera ggr!). Det kändes bra och vi välkomnades in. Bra start, bra fortsättning, lite småslarv men supersnygg backa från front (något vi verkligen övat på sista tiden) långsamma momenten gick också fint även om jag tycker att vi kan bättre. Största felet gör vi nära målgång, mästarklassens hopp/skylt 403, där Roy sätter sig fint och snabbt och tjuvar inte. MEN, han springer bredvid hindret. Klantiga matte backar tillbaka och sänder honom på nytt varpå han hoppar, dock glömde jag att göra om HELA momentet så förutom -5p för vägran får jag ytterligare -10p för "fel övning". Efter målgång belönade jag Roy men försökte hålla honom i schack eftersom honnörsrutan var bestämd till stå framför, ville därför inte hetsa upp honom för mycket. Som jag misstänkt så rörde han framtassarna vid ett tillfälle (vi har ju som sagt tokövat att backa från stående front...) men sedan fick jag in en skön känsla och han stod fokuserad och fin, strax innan tiden var ute sätter han sig plötsligt. Så plötsligt att jag inte hinner hindra det, ytterligare -10p var ett faktum.

Av fem tävlande kom vi på tredje plats med 71/100p. i mästarklass. Känslorna var blandade, varför? Till en början var jag relativt nöjd med att ändå komma på pallplats och trösta mig med att det var svårt även för dem andra ekipagen. På vägen hem ringde jag min coach, ni vet "drängen har också en dräng", och då kom jag ned på jorden. Mitt resultat var ju katastrof! I förhållande till mina tidigare resultat och min förmåga att träna med tydliga mål, regelbundet och med variation, kan jag inte på ngt sätt vara stolt över vår insats. Men, tänker kanske ni, varför vara så hård mot sig själv?  Det är nu jag har valet, att välja bortförklaringarnas Mekka eller faktiskt se mig själv i spegeln och ta förlusten ärligt och som en sporr att prestera ännu bättre.

Med bortförklaringar så har vi...

...Tränat för lite pga tidsbrist.

...Aldrig tränat över just ett sådant hopphinder.

...Alltid haft svårt med hopphinder eftersom Roy älskar att hoppa.

...Tränat så mycket på stå-framför-backa, att han har hög förväntan i honnörsrutan vid stå.

...Haft tävlingsuppehåll så matte är ringrostig.

...Tränat den andra hunden Viper mycket istället för Roy.

...Värmt upp på fel sätt.

...Inte vetat att hela hopphindret måste göras om.

...Det var ju "bara" en formkoll.

Men vårt magplask berodde egentligen på:

- Att vi tränat för lite och för oregelbundet (men inte pga tidsbrist). Att träning är en färskvara vet jag!

- Att vi inte varierat hindrena tillräckligt, och dessutom behöver träna mer på att skicka från höger!

- Att jag nu äntligen hittat verktyg för att Roy inte ska tjuva eller fuska hur mycket han än älskar att hoppa, dock har vi uppenbart tränat det för lite ändå.

- Att vi tränat stå i honnörsrutan för lite på senare tid så att han inte är helt still och trygg.

- Matte får skylla sig själv om hon inte är 100% fokuserad oavsett hur nyligen hon tävlade. Kan ju då vara idé att träna väldigt tävlingslikt...?!

- Att ha flera hundar innebär att man antingen får träna dubbelt så länge eller dela tiden mellan båda hundarna. Viper är definitivt ingen ursäkt.

- Jag ville ju ha en het hund och uppvärmningen var fin, så det var inget som påverkade resultatet på banan.

- Pinsamt att så högt upp i klasserna inte veta vad som krävs av mig som förare vid hopphinder.  

- Formkollen bevisar att vi tränat på tok för lite och därmed presterar sämre!

Så, jag väljer det senare alternativet. Jag ser magplasket som ett faktum, känner besvikelsen över mig själv och min senare tids dåliga planering och prioritering. Acceptansen blir då lättare, jag kan nu släppa taget om dagens tävling, höja huvudet och blicka framåt. Med mer visdom, med gott mod och en stor portion vilja att prestera på topp vid nästa bästa tillfälle - yehaa!    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...