Så var det dags för tävling igen, varav den ena gick av stapeln i ett blåsigt Vallentuna på lördagen. Parkeringen var lerig och planerna var bitvis täckta av vatten, tur att jag inte har en väderkänslig hund. Det kändes bra att starta som nr.2 och jag fokuserade till 100% på banvandringen, kände efter ordentligt vid ev. svårigheter och övade mig i att handleda Roy rätt. Inväntade sedan vår tur, bra startrutin och när vi väl klev in på banan infann sig en härlig "i-nuet-känsla" med Roy. Jag kände mig härligt lugn och uppfylld av ett uns lycka med ett (om än osynligt) leende på läpparna. Full koncentration hela banan och jag kände definitivt att Roy var med mig - plötsligt var alla runtomkring borta medan jag på samma gång kunde njuta av att få visa upp hur mycket vi tränat.

Efter banan klev vi in i honnörsrutan som var bestämd till sitt vid vänster sida, Roy hade fin kontakt och brydde sig inte alls om det blöta och svampiga underlaget. Inför prisutdelningen var jag hoppfull och resultatet bekräftade min känsla! Vi hade lyckats åstadkomma 99/100p! En helt underbar upplevelse, att gå av banan och verkligen känna inombords att "yes där satt den" och sedan få det bekräftat. Jag var så glad att jag bestämde mig för att skriva ned känslorna inombords, för att senare kunna påminna mig själv om detta. Orden jag skrev var:

Tillit, värme, glädje, allvar, vara i nuet, team-känsla, kärlek, humor.

Tråkigt nog hade jag ingen som filmade så jag kan inte dela med mig av vår bana.

På söndagen  var det dags igen, denna gång i Uppsala. Redan innan banvandringen kände jag att jag inte hade samma lugna inställning som dygnet innan. Pressen kom krypande och trots att ingen uttalade det, och att det säkert bara fanns i mitt huvud, så blev jag nervös över att behöva leva upp till gårdagens resultat. Samma väder, dock grusplan denna gång. Intressant och rolig bana även denna dag. Fick startnr 8 så jag sneglade på ett par ekipage men ägnade sedan större delen av tiden att hålla Roy i form med lite uppvärmning. Redan vid start kände jag mig mer nervös än dagen innan, första, andra, tredje och fjärde momentet gick fint och lugnet började närma sig. MEN! Femte momentet var ett enkelt hopp, dock från höger handling. Roy höll sin position väldigt fint och jag var glad att det inte fanns ngn tendens att tjuva mot hindret. Detta medförde att jag höll kvar honom i position tills hindret var väldigt nära, och då sprang han bredvid istället. Jag tvingades backa för att göra om (enl. reglerna måste man göra det) varpå Roy river det lättvindiga hindret när han vänder sig om. Jag minns att jag tittar upp på domaren med en förvirrad/uppgiven blick, ber Roy gå över det liggande hindret och fortsätta in i nästa moment.

Nu gällde det verkligen att se allvaret och återgå till nuet. Varje sekund är en ny början! Jag var glad att sjätte momentet var "spiralen" eftersom den tar en stund att genomföra vilket jag behövde för att hitta tillbaka till fokus. Jag hann både lugna mig i min förvånade förvirring (hade ju inte alls trott att han skulle missa hindret!), jag hann få tillbaka en Roy som också var förvirrad av det inträffade och som självklart direkt kände av min frustration och ökade stress samt det viktigaste av allt: jag hann inse vikten av att få de kvarvarande 15 momenten att bli felfria med tanke på det stora avdraget (-5p) som hindret gett oss. Vi skulle minsann gå av banan med flaggan i topp!

Vi lyckades prestera resten av banan felfritt och i honnörsrutan som var bestämd till stå vid vänster sida, stod Roy som ett ljus. Han rörde inte en min, och hade full kontakt hela tiden, jag försökte andas och vara i vår "team-bubbla". Resultatet blev 95/100p. och en tredje plats!

Självklart är jag nöjd med vår insats, allra mest för att jag hittade tillbaka till koncentrationen och påminde mig om att vara i nuet, i nuet tillsammans med min hund. Detta är något jag påminner alla mina kursdeltagare om, dels i vardagsfostran men också i rallylydnaden där det blir så tydligt. Från start till mål passerar man x antal skyltar, se varje skylt som en möjlighet att visa vad ni kan. Låt inte det som hände vid den förra skylten påverka resultatet vid nästa. Ny chans, ny möjlighet. Din hund är i nuet och väntar ständigt på vägledning, så var rättvis och ge din hund alla chanser att lyckas igen, igen, och igen!

 

Carro och pudlarna

26 april 2012 14:39

Stort Grattis Carro och Roy! Känner igen mig så när jag läser detta, och det är väldigt imponerande att du lyckades få tillbaka ditt lugn. Team-bubblan är så viktig, jag arbetar dagligen med den och framför allt på lydnads planen. Är jag inte i bubblan då funkar det helt enkelt inte. Melker blir då ofokuserad och det är svårt att komma tillbaka till den rätta tävling/tränings känslan. Bra skrivet! Och ännu en gång stort Grattis!! Kram

http://www.pudelrace.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...