Viper har fått en orättvis inledning på sin karriär som lydnadshund hos mig. Allt började förstås innan han var född, uppfödaren skulle göra en mycket intressant parning som jag längtat efter JUST i samband med att vi skulle få vårt första barn. Tveksamheterna över att skaffa valp i samband med barn kändes stora. Dem skulle dessutom anlända ungefär samtidigt, Viper kring den 9maj och My var beräknad till 24maj 2011. Det ska tilläggas att jag på höstkanten dessutom övertygat min sambo om hur idiotiskt det var att ev. skaffa en S:t Bernhardsvalp i samband med vårt första barn... Nåväl, den rara uppfödaren övertalade mig (och jag övertalade sedan min sambo, om än med tveksamma argument...) och efter beslutet kände jag mig glad över att ha första tjing på en hane ur denna efterlängtade kull. Hade förtydligat för alla inblandade att jag inte lovade några meriter under hans första år med tanke på vår kommande människobebis och därmed den stora omställningen.

Det närmade sig påsk och vi skulle flytta till vår egna gård, hinna installera oss i ett par veckor, sedan hämta Viper och låta honom bo in sig för att sedan välkomna bebis till vårt hem. Planen sprack!

Samma natt som vi hämtat nyckeln till huset gick vattnet, lilla My föds 5v för tidigt så sambon ringer "flyttlass-kompisarna" samma morgon vi skulle mötas och han instruerade dem per telefon hur dem skulle göra. Efter 10 dgr på neonatalen i Huddinge fick jag äntligen åka hem med vår älskade My, och efter en vecka hämtade vi Viper. Jag lade krut på en ordentlig grundlydnad och fungerande vardagsfostran helt enligt planen, med mycket social- och miljöträning. Vilket jag har lyckats med och kan klappa mig själv på axeln för.

Men så kommer vi till den övriga träningen, lydnaden. Jag hade tidigt bestämt att försöka lyckas med ett lydnadschampionat med Viper innan jag ev. påbörjar någon rallylydnadsträning (som jag egentligen brinner för). Detta av flera anledningar, men främst för att jag vill få ett ordentligt fotgående och själv ställa om mig från "rally-språket" = dubbelkommandon och mycket kroppsspråk till att bli militärisk och tävlingslik. Vid tillfällen då jag tränade hos uppfödaren, med andra träningskamrater eller gick ngn kurs blev jag alltid inspirerad, men oftast så tappade jag motivationen lika snabbt hemmavid. Roys träning blev alltid prioriterad först, med tydliga träningsupplägg och mål, medan Viper oftast tränades "om jag hann". Gärna ganska ostrukturerat tyvärr. Men mitt största problem var egentligen inte att han tränades som nr.2 eller att han inte fick lika mycket tid som Roy utan helt enkelt för att jag hade fel "ögon" på mig. Jag gick från en erfaren, alert och arbetsvillig Roy till en helt okunnig, ifrågasättande, liten Viper. Inget fel med det, så länge föraren växlar om mentalt, vilket jag inser att jag haft svårt för.

Jag har ofta tittat på Viper genom Roy, och därmed blivit både besviken och omotiverad till fortsatt träning. Han känns oengagerad och kan ju ingenting... MEN HALLÅ?! Jag har ju genomfört samma resa med 10-åriga Roy! Att från början vara en övertydlig lärare med himmelska belöningar, aktiverande inviter och superduperglada tillrop. För att senare börja ställa krav, döpa beteenden, minska hjälper och till sist (om man vill) tävla.Men Viper har ju knappt fått en chans, hur ska han kunna klättra på stegen om han hela tiden går i skuggan av Roy? Oj oj, jag som själv dessutom påtalar detta för många av mina kursdeltagare som envist håller fast vid sina gamla (ibland redan döda) hundar. VAKNA! Du har en ny hund vid din sida, en ny individ att glädjas med och åt. Den kan, och ska, aldrig bli som dina tidigare hundar, utan ses utifrån den individ den faktiskt är.

Precis som i övriga livet. Vi tar med oss många dåliga erfaranheter in i nya situationer som kommer att påverka oss negativt och stänga fler fönster för att lyckas. Vi hänvisar till tidigare händelser, minnen och gör oss själva (och andra) en stor otjänst. Skärpning! Se till din hunds bästa, med rättvisans ögon utifrån den individ det faktiskt är!

Idag fick jag en härlig aha-upplevelse med Viper på Klickertränarutbildningen i Stallarholmen hos Anna Larsson. Vi skulle äntligen träna fotgående, dock inledde jag mitt träningspass med samma gamla känsla; att fotgående är tråkigt, att Viper tycker det är tråkigt och att jag inte riktigt förstår varför jag ens ska göra det (fast jag vill). Konstig matematik det där... Anna gav oss en enkel uppgift = att belöna hundens attityd med målet att först förstärka hundens känsla/sinnesstämning inför momentet snarare än detaljer som att gå i rätt position osv. Och tänk att jag lyckades! Första passet var förstås kass eftersom jag redan hade fel känsla själv men med träningskamraternas hjälp så tvingades jag engagera mig och ha kul, vips hade Viper en helt annan känsla och utstrålade glädje i sitt utförande! Han blev t.o.m så taggad att han satt upp och gnällde i bilen (aldrig hänt!) medan vi tränade dem andras hundar. Så enkelt det kan vara. Det är så logiskt, jag vet ju själv att jag t.ex skulle vara en kass fysik-lärare eftersom jag själv hatar ämnet och därmed troligen skulle lära ut exakt samma tråkiga känsla. Från och med nu är det ROLIGT att träna fotgående och jag lovar att Viper aldrig ska studeras via Roys färdigheter igen.

Fånga ögonblicket, förändra redan idag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...