Den lilla valpen är hemkommen och efter ett par veckor har man redan etablerat bra rutiner. Valpens personlighet och egenskaper syns mer och mer för varje dag och man fascineras över hur fort den växer, enligt det traditionella ”oj vad tiden går”.

Av en slump har jag läst två andra blogginlägg som handlat om tävling och pressen man sätter på sig själv och sin prestation. Att man sätter för höga mål med hopp om ett perfekt resultat, vilket oftast leder till att man aldrig startar eftersom man inte är nöjd. Man tappar bort tjusningen med att tävla och man sänker sig själv som tränare eftersom man gärna känner sig dålig över att inte prestera höga betyg i grenen.

Detta är högaktuellt för mig som står i startgroparna att tävla med Viper i Lydnadsklass 1 inom kort. Har inte tävlat vanlig lydnad sedan 2006 och känner mig väldigt ringrostig, både mentalt och med rutiner. Men framförallt så har jag haft orimliga krav på vårt mål med att starta, till en början tyckte jag att det visst var värt att lägga mycket tid på första klassens moment och ville få höga betyg direkt. Men i längden har detta gjort att jag avanmält mig två gånger för att jag anser att vi inte är startklara och under vissa perioder har jag frågat mig själv varför jag håller på med lydnad då jag börjat känna att det är tråkigt. Eller snarare, jag känner mig som en dålig tränare eftersom jag inte riktigt lyckas nå (i mina ögon) rätt betyg för varje moment. För att ändra på detta måste jag börja med att förändra min syn och mentala bild av hela träningen, först då ändrar jag attityd och kan påverka min hunds attityd. Jag har tagit hjälp av Roys tävlingskarriär i Rallylydnad, inte hans nuvarande resultat eller meriter utan jag minns tillbaka på vår allra första tävling. En septemberdag på Nacka BK och ord som strömmar genom mitt huvud då är nervös, nyfiken, glad, spännande, modigt, utmanande och häftigt. Att jag vågade mig ut och tävla och på så sätt kunde få ett kvitto på vår träning. Efter det har jag haft enorma framgångar men också bakslag och uppförsbackar – precis som det ska vara med djurträning. Det handlar inte bara om mig och mina prestationer utan jag ska kommunicera med min hund så att vi tillsammans förstår varandra och kan utföra det som vi tillsammans tränat på. Och det är just detta jag älskar med hundträning, den magiska känslan när man känner att allt stämmer. Man blir ett med hunden och når sina egna uppsatta mål!

Hur omvandlar man detta i vardagen?

Tänk att jag ibland stöter på samma prestationskrav även för den nyblivna valpägaren,  från dem utan något mål att tävla. Man vill så gärna lyckas med sin hund att kraven på en själv (och familjen) blir så höga att det tar udden av det roliga att träna/uppfostra en hund. Eller ännu värre, man vågar knappt träna alls i rädsla av att göra fel, gå för fort fram, misslyckas osv. Man jämför sig kanske med kullsyskons mognad, någon som redan fått sin valp rumsren, en annan som redan lärt sin valp att göra vacker tass eller en tredje som pratar om hundens framtida karriär i en viss sport.

Jag tror på att ha bra förebilder, det gör det lättare för mig som tränare att nå mina mål, för då jag har en bild av hur saker och ting ska se ut och fungera i slutändan. Förebilden varierar förstås, det kan vara min förra hund som var exemplarisk på att komma på inkallning (jag påminner mig om hur jag lärt in det) eller tvärtom, tidigare hundar där man av ngn anledning misslyckats med ett moment och därför lärt sig hur man inte bör gå tillväga. Det kan vara nära vänner eller okända som man studerar och ser hur dem förhåller sig till sina hundar. En känd ryttare eller en bra förälder. Men oavsett vem eller vilka så påminn dig om varför just DU köpt din valp och vad just DU vill göra med den. Se förebilderna som en morot och en pepp att lyckas med dina egna uppsatta mål. En förebild får aldrig få dig att känna dig värdelös och dålig.

Valpen har så mycket att upptäcka just hemkommen till dig, och du själv bör lägga energi på att bara vara med den. Lära känna din valps personlighet och olika egenskaper. Stressa inte med cirkuskonster, trix och fotgående om du inte är road av det. Var i nuet med hunden och slappna av, det viktiga är att er relation blir som du vill ha den. Om man inte har som mål att tävla är det viktigare att träna på sådant som för dig är viktigt, att hunden inte hoppar vid hälsning kanske, eller att den tidigt lär sig att åka båt om man ägnar somrarna åt segling, att respektera hästar om man rider, att kunna koppla av på arbetet om hunden är med där osv.

Många hundägare minns sin första hund och skrattar gärna åt tokiga minnen som påminner en själv om att man var ovan och gjorde många ”misstag” som ägare. Men även som andrahundsägare eller flerhundsägare gör man misstag, kanske samma eller helt nya. Varför? För att hundar är olika individer med olika egenskaper. Som vi konstaterat i tidigare blogginlägg så finns det inte en metod som fungerar för alla, utan man anpassar sig efter sin hund. Jag som ägare förändras ju också, byter tillvägagångssätt och passerar genom olika faser i livet som dessutom påverkar min träning och vardag med hunden.

Med min egen familjs ringa kunskap om hundar och bordercollie i synnerhet vid den tiden då vi skaffade vår allra första hund, kan jag idag fascineras över hur väl vi lyckades. Han var en fenomenal familjehund, väluppfostrad, social, lekfull men ändå med bra passivitet. På ett sätt tror jag att det var lättare då, man kunde liksom ingenting utan körde bara på magkänslan. Idag, fem hundar senare, ställer man kanske högre krav på sig själv. All teoretisk kunskap, utbildningar och erfarenhet av kurshundar gör att jag vet ännu mer om hundar och deras behov och därför bör lyckas ÄNNU bättre än tidigare. Ibland upplever jag dock att ju mer jag lär mig desto mindre vet jag. En uppgivenhet och förvirring bland alla tips, metoder, forskning och goda råd från höger och vänster. Lösningen är återigen magkänslan och det jag själv tror på ska fungera. Påminner mig om vad som är viktigt för mig i en relation med min hund. Arbetar sedan därifrån och framåt. Tack och lov för att djur är olika, dem lär oss nya saker hela tiden. Jag får nya utmaningar som hundägare, klura ut nya lösningar för att få hunden att förstå mig. Det som fungerade på min förra hund kanske inte alls fungerar med denna. Eller så bekräftar mina tidigare erfarenheter att det faktiskt fungerar även på den nya hunden.

När det gäller barn så får föräldrarna aldrig frågor som, ”vad ska det bi av denna, vad har ni tänkt?” men i hundvärlden är det ibland det enda man pratar om. Den lilla valpen som ska bli en stjärna i agility, en ny lydnadschampion eller en eftersökshund. Redan här ställer vi krav på oss själva, och det är okej om kraven är rimliga och kommer från mig själv. Det finns många som har höga mål från början och därmed naturligt väljer valp därefter och påbörjar träningen redan samma dag som hunden anländer utan att det är något fel i det. Men nu syftar jag till många andra som vill ha en fyrbent kamrat i sitt liv, deras mål är att få hunden att passa in i deras vardag.

Så svaret på ”Vad ska du göra med den här hunden?” borde alltid vara :

Att skapa en så bra relation som möjligt!

 

Carina & Kalle

31 maj 2013 19:52

Jättebra och klokt skrivet!
Jag håller verkligen med om att allt har blivit väldigt uppskruvat i vad eller var man är i livet.
Det man gör eller vill prestera. Frågan är; "För VEM, man presterar detta?"
Man når säkert målen eller en del av dessa, det tar bara olika lång tid, och det är själva resan som skall vara den viktiga! Viktigast är att man lär sig något under tiden.

Jag är lite trött på att alla säger; "Man skall ha kul"! Det är ju en självklarhet att det skall vara kul!!! För alla, och då även för hunden.
Det behövs bara en massa träning för för oss människor för att nå samförstånd, tillsammans med vår kära vän - hunden!

Lycka till i lydnaden. Ni fixar det säkert!
Lycka till med den nya lilla fyrbeningen också!

Kram

http://www.lilltegens.com

 

Animal Lover

1 juni 2013 13:29

Sicken sötnos valpen är. Ååååååh

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...