Idag fyller vår älskade Roy 10 år, det har firats med att han deltagit på dagens klickerkurs (han älskar såna kurser där han får agera "figurant") samt tårta och märgben. Eftersom jag hade tagit över 5-åriga tiken Oriana vid tiden då mina föräldrar köpte Roy som valp (2003) så har han alltid varit liten i våra ögon. Uppfödaren kallade dessutom valpkullen för "bebisråttor" varav Roy glatt kom springandes när man ropade "bebis". Oriana nådde den fina åldern av 12 år och fick somna in sommaren 2011, och trots att det snart är två år sedan så ser jag fortfarande Roy som liten, trots att han nu tagit över tronen som ÄLDST I FLOCKEN. Hm, min (vår) lilla Roy kan väl inte bli gammal...?

Roy & Oriana 2004 när dem förvånade får se igelkotten mumsa i sig Frolic (utkastat på gräsmattan).

Börjar inse att han faktiskt ÄR gammal och får en aning ångest i kroppen. Bara tanken på att han är äldst av hundarna och "på tur" gör mig ledsen. Han får aldrig gå bort! Men så säger man väl om alla hundar? Minns sista tiden med Oriana, man hoppades in i det sista att hon skulle friskna till och kanske bli 13 år, eller 14 år, eller mer... Men så kom den där dagen då man fick fatta det svåra beslutet. Men som alltid så tar man sig igenom det, vardagen gör ingen paus och livet rullar liksom vidare. Såklart att sorgen blir aningens lättare när man fortfarande kan glädjas åt 12 andra hundtassar i hemmet, däribland Roy. Bebisroy...

Roy nyss hemkommen till mina föräldrar, 2003. 

Jag fortsätter leva efter "Carpe Punctum" = Fånga ögonblicket!

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så påminner djuren och barnen oss om detta, varför sörja gårdagen eller oroa sig över morgondagen när vi lever här och nu. Och just nu är Roy en frisk och pigg Border Collie som njuter av livet på Ekeby Udde mixat med rallylydnad, regelbunden friskvård och som första kursassistent. Jag fortsätter älska varje dag med honom och tänker vara i nuet just där han är.

Roy vallar 2010.

Han har lärt mig så otroligt mycket och det fortsätter han med, lärdomar som jag kan applicera på andra individer och misstag jag inte gör om. Han har verkligen följt mig genom min karriär inom hundkunskap, från instruktörsutbildningen till problemhundar, vallning och debut inom tävlingsgrenen rallylydnad.

Om ytterligare några år då vi båda är äldre så kan jag stolt klappa om Roy och minnas MASSOR med fina upplevelser att skratta åt. Mål vi har uppnåt, misstag vi gjort, busiga trix, utveckling med mera. Än har vi kvar saker att göra och drömmar att uppfylla, och så länge Roy "is going strong" så lever vi fullt ut och varje dag.

Hoppas du också gör det med din fyrfotade vän, idag, nu!