Visst är det intressant det här med ursäkter? Att hela tiden söka en ursäkt för något man inte gjort, eller kanske för ett beteende som uppstår? Jag frågar mig själv vad man inbillar sig att det ska hjälpa en, inte blir personen eller hunden hjälpt av en påhittad ursäkt och inte heller tror jag väl själv på den?

Som förälder, hundägare och instruktör får jag ofta höra ursäkter. Och jag börjar bli riktigt less.

Situation 1:

Barnet på 3 år börjar bli gnälligt och vill inte lyssna eller ta åt sig av föräldrarnas tillsägelser, och klockan har snart passerat läggdags (enligt detta barns rutiner). En vanlig ursäkt: "Han/hon är ju så trött nu".

Situation 2:

Hunden missar ett kommando på tävlingsbanan pga. en annan hund som värms upp med pipleksak och som fångar dennes intresse. En vanlig ursäkt: "Vi misslyckades bara för att det där andra ekipaget störde oss".

Situation 3:

Unghunden lyssnar inte på sin inkallning trots upprepade försök att ropa in den och ägarens ursäkt blir: "Han har så stor jaktlust att han inte lyssnar".

Mitt svar på samtliga tre situationer är, det är en förklaring men ingen ursäkt!

Situation 1 - förklaringen är att barnet ÄR TRÖTT och därför blir gnälligt, det blir såklart svårare för barnet att hantera tillrättavisningar och lyssna på sina föräldrar när sovbehovet gör sig tillkänna. Men det är ingen ursäkt för att man får bete sig hur man vill. Och föräldern i fråga kanske helt sonika får skylla sig själv som av ngn anledning inte följt rutinerna, alternativt medvetet inse att situationen blir aningens mer ansträngd eftersom det nu kommer krävas mer engagemang från denne för att ändå få barnet att lyssna och förstå hur man uppför sig trots trötthet.

Situation 2 - förklaringen till det missade momentet på banan är att det exakt just då var ett annat ekipage som lekte livligt med en pipleksak. Men det är ingen ursäkt, eftersom det borde ingå i tävlingshundens träning att öva sig i olika störningar. En enkel lärdom för ägaren, hem och träna med störningar så att det inte inträffar igen.

Situation 3 - det kan mycket väl vara så att hunden har enorm jaktlust och därför är hela inkallningsmomentet en svår uppgift för ekipaget. Men återigen handlar det väl om att träna inkallningen så att den fungerar i ALLA lägen?! Alternativt att inte ha hunden lös eftersom man uppenbarligen inte har kontroll på den när det är mycket jaktlust som slår till.

Ursäkterna ger bara utrymme för att oönskade beteenden får gro och dem innehåller sällan en långsiktig lösning. Tillsut har man så många olika eller likadana ursäkter att man tror på dem själv, och man fastnar i sitt eget ekorrhjul. Försök istället att hitta en förklaring till varför individen gör på ett visst sätt, för det är först då du kan bli medveten om vad som krävs för att ändra beteendet. Är det en medfödd rasegenskap? Är det en situation du måste träna din hund i? Är det hög tid att se över era rutiner och förändra/följa dem?

Barn brukar oftast ursäktas med att dem är trötta, hungriga, sjuka, ämliga, ledsna osv. medan hundar oftast ursäktas med att dem har mycket överskottsenergi, är så glada, är jaktbenägna, bara jävlas med matte/husse, tål inte andra hundar, älskar pipleksaker, allergiska, rädda, nödiga mm. Vi kan hitta på ursäkter för varje beteende hunden utför om vi så vill, men till vilken nytta?! Låt mig ta min egen Viper (bordercollie 2 år) som exempel; 

Vi ska gå ut på promenad, jag tilltalar Viper glatt och ska sätta på honom kopplet = han hoppar på mig.

Ursäkt: Han är ju så glad för att vi ska gå ut.

Förklaring (sanning): Han är inte tränad i att inte hoppa, och hoppar därför naturligt när han blir upphetsad.

Lärdom: Antingen accepterar jag hoppandet och varnar besökande vänner att han hoppar eller så tar jag mig i kragen och tränar beteendet tills jag blir av med det.

När vi sedan är ute och går släpper jag honom lös när vi kommer till skogen, plötsligt sticker han på ett spår, och lyssnar inte trots min inkallning.  

Ursäkt: Det måste gått en katt här eftersom han stack.

Förklaring: Min inkallning är inte tillräckligt tränad vid spårdofter (hur jag nu ska veta vilken doft han stack på...)

Lärdom: Ha alltid långlina på min hund i skogen alt. träna inkallning med störning ännu mera.

Dottern som är med på promenaden börjar gnälla och vill inte gå längre.

Ursäkt: Hon är så trött och hungrig nu.

Förklaring: Klockan är dags för mat, men hon dör inte av att vänta ytterligare en halvtimme och det går definitivt inte fortare av att gnälla. Två val som förälder, bära henne hela vägen hem alt. uppmuntra henne att gå och förklara att vi snabbare kommer hem och att maten inte serveras fortare för att man gnäller. Promenaden blir dessutom fortsatt trevlig om både hon och jag håller humöret uppe trots att vi är hungriga.

Lärdom: Ta med frukt eller annat mellanmål alt. ta inte en långpromenad vid (barnets) lunchtid.

Som ni redan insett så gillar jag att vara "här och nu". Om hunden, barnet och inte minst jag själv inte uppför mig önskvärt bör jag hitta en logisk förklaring till detta och sedan åtgärda felet. Lösningen finns inte i någon ursäkt, det luras jag bara av att tro. Hitta förklaringen, fundera på en lösning och förändra!

Om du gör som du alltid har gjort, får du det resultat du alltid har fått!