För ett par veckor sedan, en fredag, satt jag och min kollega Jenny kvar på em pga mycket arbete. Hundarna är som vanligt med oss på kontoret, jag sneglade på Nikita som låg i korgen vid Jenny. Det såg ut som att hon snuttade på filten som min äldsta tik Oriana brukar göra, varpå jag sa "nämen snuttar Nikita också?". Jenny såg frågande ut och tittade på Nikita, vid en närmare titt såg vi att hon förgäves försökte få av sig märgbenet som hon lyckats få in underkäken i, så pass långt att hörntänderna passerat hålet på andra sidan!

Vi ägnade ca 30min till att försöka vrida, skruva och vända på benet. Hålla undan tunga, läppar och vrida och bända ännu mer. Utan resultat.

Tillslut fann jag en slö bågfil i verkstan, nu började operationen!

Jenny var sköterskan och hundägaren som såg till att Nikita höll sig lugn och liggande på vänster sida. Jag var veterinären som med bågfilsbladet hade en tuff uppgift framför mig. Att såga itu det 6mm tjocka märgbenet. Sakta men säkert sågade jag och Nikita skötte sig exemplariskt med Jenny stöd, även om hon emellanåt ryckte till pga ljudet från sågen. Jennys andra hund Doris och min Roy höll sig också intill, lugna, nyfikna och faktiskt nästan med en aning empati för Nikita. 1½h senare kunde vi frigöra Nikita från det "hemska" benet. Hon skakde av sig, slickade sig lite om munnen och tog glatt emot lite belöningsgodis. Dock verkar hon inte ha ng emot att äta fler märgben, men matte ser nog till att hålen är tillräckligt stora (!)