Tänk vad tiden går fort, tyckte det var nyligen som jag nervöst stod på riksmästerskapet i rallylydnad och längtade tills sporten skulle bli officiell. Det var nästan ett år sedan, och nu är den det! Ett par klubbar arrangerade nattävlingar då klockan slog midnatt och det blev den 1/7, ett roligt påhitt och med många intresserade. Själv inväntade jag min hemmaklubbs tävling 2/7 med stor spänning. Som ni säkert vet så får man inte tillgodoräkna sig sina tidigare resultat, oavsett hur högt man tävlat utan alla måste starta om. Därmed blir det stor konkurrens i nybörjarklassen och många som blir bortlottade då antalet startande ofta överskrider klubbarnas maxgräns.

Att börja om i nybörjarklassen, som dessutom innebär att hunden ska vara kopplad, har inte känts så inspirerande. Min höga ambition har dämpats lite och jag har mest känt att jag snabbt vill "ta mig förbi" dem två första klasserna. Dock insåg jag i lördags att jag ändå är en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och att det vore mycket tråkigt om vi presterade dåligt. Varför skulle vi göra det? Och framför allt varför skulle jag nöja mig med enbart godkänt när vi aldrig (förutom på riksmästerskapen där vi slutade som 4:a) stått utanför prispallen?

Men jag var extra nervös av bara tanken på ordet officiell tävling. Även om alla tidigare inofficiella tävlingar varit exakt som officiella, så kändes det att allvaret kom krypande. Skräckblandad förtjusning att dessutom starta på hemmaklubben där jag haft flera kurser och nu skulle möta flera av mina elever. Metereologerna kan man inte lita på, men jag hade hoppats på att deras prognos om regn skulle stämma för det hade gynnat Roy mer än det istället fuktigt, varma vädret som höll i sig hela dagen. Vi hade dessutom startnr 24 vilket innebar att vi skulle gå när det var som varmast!  

Efter en rejäl rastning fick Roy ligga i skuggan i tältet medan jag njöt av att umgås med härliga rallykompisar, både från "hemmaplan" och utomstående. Tillslut var det vår tur, jag värmde Roy en ynka stund med lite peppande snurrar, tysksvängar och sitt kvar (han har lättare att lägga sig vid varmt väder). Han kändes bra! Men jag kände mig mer nervös än vanligt... Väl på banan kändes Roy väldigt ofokuserad, han utförde självklart det jag bad om och med bra precision men fotgåendet var nästan helt utan kontakt och han kändes nästan bekymrad över kopplet. Han fick förstås massor med lek och beröm efter vår målgång och min första tanke var att vi måste träna mer på fotgående i stark värme! Även om jag var extra nervös, så vill jag ändå ha en 100% fokuserad Roy oavsett väder. Trodde inte att vår insats skulle räcka till pallplats, och det var i samma sekund som jag insåg att jag visst brydde mig. Att jag inte alls vill skynda mig förbi nybörjarklassen, utan att jag faktiskt vill göra det med prestige! Jag vill självklart att vi lyckas med så höga poäng som möjligt och att både jag & Roy är lika samspelta som våra tidigare resultat visat att vi är! Konkurrensen är förstås betydligt större nu när alla måste börja om, men då gäller det att inte sänka sina mål utan snarare bli mer sporrad att hålla dem!  

Vår insats gav oss 98/100p. och en 3:e plats!

Avdrag för "bris -1p" i slalom där jag var sen i kommenderingen till Roy samt 

"sk -1p" i höger spiral (jag är lite ringrostig med kopplet och lyckades tydligen sträcka det, klantigt!). Jag är superstolt över vårt första officiella resultat, speciellt med tanke på väderförhållandena denna dag.

Stort tack till GTBK för en väl arrangerad tävling och med god servering och fina priser! Vill även rikta flera tack till alla mina rallykamrater från andra klubbar och självklart till alla mina elever som vågade sig ut och tävla. Ni som inte blev godkända laddar om, tränar, och ger er ut igen! Till er som blev godkända, GRATTIS! Vill nämna en extra gratulation till Eva Jarlö med sin Hobbe som lyckades vinna sin grupp med hela 97/100p. på deras första tävling!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Under NoseWork-lägret för Ron Gaunt i somras valde jag och mina nyblivna vänner och tillika träningskamrater att skapa ett lag inför veckans avslutningstävling. Eftersom vi övernattade i husbil resp. husvagn blev vårat teamnamn "the campers" och vi o...

Hur förbereder man sig? Den frågan hade jag ställt mig flera gånger. Det här var inte första gången och definitivt inte sista heller. Vänjer man sig nånsin? Nej.   Roy flyttade hem till mina föräldrar som åttaveckorsvalp. Bedårande söt och med ...

Att se möjligheter!    Livet med en fyraåring dotter är fantastiskt på många sätt. Framförallt vad det gäller att leva i nuet och se möjligheter. Hon är alltid ärlig och ser alltid lösningar på problem. Vill nog påstå att alla treåringar är sann...

Igår var det andra träffen på nosework-kursen som rullar dagid. Det är så roligt att följa ekipagens utveckling och man blir ständigt fascinerad över hundens fantastiska luktsinne. Precis som alla aktiveringar där man låter hunden arbeta med sin nos,...

Living on the edge... Bilderna tagna av Maria Törmanen   Jag träffar många ekipage i mitt yrke som hundinstruktör, de med höga mål och de helt utan mål samt de som ligger på gränsen mittemellan. Jag har funderat kring detta och tror att mitte...