Idag fyller vår älskade Roy 10 år, det har firats med att han deltagit på dagens klickerkurs (han älskar såna kurser där han får agera "figurant") samt tårta och märgben. Eftersom jag hade tagit över 5-åriga tiken Oriana vid tiden då mina föräldrar köpte Roy som valp (2003) så har han alltid varit liten i våra ögon. Uppfödaren kallade dessutom valpkullen för "bebisråttor" varav Roy glatt kom springandes när man ropade "bebis". Oriana nådde den fina åldern av 12 år och fick somna in sommaren 2011, och trots att det snart är två år sedan så ser jag fortfarande Roy som liten, trots att han nu tagit över tronen som ÄLDST I FLOCKEN. Hm, min (vår) lilla Roy kan väl inte bli gammal...?

Roy & Oriana 2004 när dem förvånade får se igelkotten mumsa i sig Frolic (utkastat på gräsmattan).

Börjar inse att han faktiskt ÄR gammal och får en aning ångest i kroppen. Bara tanken på att han är äldst av hundarna och "på tur" gör mig ledsen. Han får aldrig gå bort! Men så säger man väl om alla hundar? Minns sista tiden med Oriana, man hoppades in i det sista att hon skulle friskna till och kanske bli 13 år, eller 14 år, eller mer... Men så kom den där dagen då man fick fatta det svåra beslutet. Men som alltid så tar man sig igenom det, vardagen gör ingen paus och livet rullar liksom vidare. Såklart att sorgen blir aningens lättare när man fortfarande kan glädjas åt 12 andra hundtassar i hemmet, däribland Roy. Bebisroy...

Roy nyss hemkommen till mina föräldrar, 2003. 

Jag fortsätter leva efter "Carpe Punctum" = Fånga ögonblicket!

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg så påminner djuren och barnen oss om detta, varför sörja gårdagen eller oroa sig över morgondagen när vi lever här och nu. Och just nu är Roy en frisk och pigg Border Collie som njuter av livet på Ekeby Udde mixat med rallylydnad, regelbunden friskvård och som första kursassistent. Jag fortsätter älska varje dag med honom och tänker vara i nuet just där han är.

Roy vallar 2010.

Han har lärt mig så otroligt mycket och det fortsätter han med, lärdomar som jag kan applicera på andra individer och misstag jag inte gör om. Han har verkligen följt mig genom min karriär inom hundkunskap, från instruktörsutbildningen till problemhundar, vallning och debut inom tävlingsgrenen rallylydnad.

Om ytterligare några år då vi båda är äldre så kan jag stolt klappa om Roy och minnas MASSOR med fina upplevelser att skratta åt. Mål vi har uppnåt, misstag vi gjort, busiga trix, utveckling med mera. Än har vi kvar saker att göra och drömmar att uppfylla, och så länge Roy "is going strong" så lever vi fullt ut och varje dag.

Hoppas du också gör det med din fyrfotade vän, idag, nu!

Idag startade Klickerkursen som går i 3 steg, fem ekipage med hund och två åhörare. Det är första gången jag gör ett upplägg på det här sättet, olika delkurser där man har möjligheten att gå samtliga delar eller enbart vissa om man önskar. Spännande!

Första delen hade ett innehåll som liknar mina "prova-på-dagar" i klickerträning. Vi pratade kring klassisk och operant inlärning och fördelarna med klickerträning kontra traditionell träning. teorin blandades förstås med mycket praktik för att ge ägarna så mycket förståelse som möjligt. Dem fick klicka in sina egna hundar (lära dem att klick = belöning), dem fick träna min Roy (som älskar denna typ av kurser!) samt det mest lärorika av allt: Vi klickade varandra, dvs. en är "hund" och den andra är "tränaren". Tränaren bestämmer ett trix som publiken får veta om men inte "hunden", och sedan gäller det för tränaren att få sin hund att lyckas med trixet genom klickerträning utan att prata! Precis som det fungerar i verkligheten när vi arbetar med våra jyckar. Som vanligt bjöd denna lek på många skratt och stor insikt för samtliga. En insikt som är viktig inför nästa söndag då vi ska gå igenom dem fyra stegen till att bli en supertränare   

Blev så inspirerad av kursen att jag påbörjade nya trix med alla mina hundar.

Tina = Backa bakåt, detta eftersom hon gärna erbjuder det frivilligt = lätt att shejpa.

Viper = Gå mellan mina ben, ett roligt freestyletrix och bra för bakdelskontrollen (när det är klart).

Roy = Ett nygammalt trix där han ska stoppa en ring på en pinne (barnleksak i plast, med varierade storlekar på ringarna). Det syns att vi tränat det för länge sedan, men det är långt ifrån färdigt. Hoppas kunna filma och återkomma om hur träningen fortskrider   

Bifogar ett par gamla bilder på min söta Oriana när vi övar på att rulla runt tillsammans!

I helgen tränade jag lydnad med mina väninnor Caroline Grauers och Ida-Mari Palmqvist, vi ser till att ses varje söndag för att träna ihop. Vi är alla på olika nivåer men faktum är att vi upplever det som ngt positivt, eftersom vi har olika erfarenheter med oss i bagaget så blir kombinationen mycket bra. Jag vill därför slå ett slag för TRÄNINGSGRUPPER igen! Se gärna mitt tidigare inlägg om min rallyträning med Team PRO från i höstas.

Jag & Viper

Nu tänkte jag dela med mig av några tankar kring stadga.

Vad betyder egentligen stadga? Tävlande hundmänniskor syftar oftast till att hunden är trygg i en position, att den behåller sin position oavsett situation och inväntar nästa kommando. Helt enkelt ett inlärt beteende (som allting annat). I vardagslydnad pratar man istället mer om passivitet och att hunden är störningstålig, dvs. att man tränat hunden att vara lugn och trygg i olika situationer trots störningar runt omkring, t.ex utanför affären, vid parkbänken, på en hundtävling, café, i väntrummet hos veterinären osv.

Detta är mycket viktigt och något jag lär ut på mina valpkurser! Att träna hunden i att vara avslappnad och lugn,  gynnar vår relation och framtid avsevärt. En hund som kan koppla av i alla tänkbara miljöer är en hund som kan följa med sin familj överallt och som besitter en god trygghet. Med valpar börjar man tidigt med ensamhetsträningen, man slänger soporna, gör kortare ärenden för att sedan successivt förlänga stunderna hunden är ensam. Passivitetsträningen bör ske på exakt samma sätt, lika viktig att träna inne som ute. Inomhus kan man använda sig av en bur, eller en grind och avgränsa hundens yta. Man kan även knyta upp hunden i ett koppel en stund. Korta, korta stunder för att sedan öka tiden och avståndet till dig/familjen. Eftersom jag har flera hundar lär de sig snabbt att vänta på varandra under träning, när Viper var liten använde jag mig av ett kompostgaller. Han kunde se mig & Roy träna men kunde inte komma springandes och störa. Även om Viper gnydde lite och blev exalterad över att se oss så ignorerade jag bara honom. När han var tyst och lugn, bytte jag genast, Viper fick komma ut och träna och Roy fick istället ligga passivt och se på. Denna formel är enkel och Viper insåg snabbt att det aldrig lönade sig att pipa, gny och gnälla utan att hans lugn och tystnad istället gav honom chansen till den roliga träningen. Idag behövs inte ngt galler utan alla mina hundar kan ligga lösa på anvisad plats och vänta på sin tur. Detta ÄVEN om jag leksaksbelönar och kastar godis åt den hund jag tränar. Och detta ÄVEN om jag är utomhus i stan, på hundklubben, i skogen osv. T.o.m vår Vorsteh Tina som kom till oss förra påsken 5 år gammal, lärde sig snabbt denna princip, även om det tagit längst tid med henne. För att få vara med, och framför allt få träna, gäller det att vara tyst och lugn i väntan på sin tur. Men om jag bara har en hund då, tänker ni? Gör likadant! Använd koppel eller galler och vänj hunden vid att ni gör ngt annat, det kan vara trädgårdsarbete, städning inomhus, sparka boll med barnen osv. En liten stund om dagen där hunden måste vara själv på anvisad plats medan ni gör andra saker ger er en lyx resten av livet. Att kunna lita på sin hund i olika situationer är guldvärt, det blir roligt och enkelt att ta med sin fyrfotade kamrat oavsett vart man ska. Under mina hundars tidiga år lägger jag in mycket av denna träning, speciellt då dem är av vallhundsras och därför enormt aktiva. Jag vill att dem ska ha lika bra passivitet som aktivitet. Dem älskar att följa med på upptåg och äventyr, och eftersom jag arbetar som hundinstruktör och hundlärare på en gymnasieskola så måste mina hundar kunna koppla av i nya miljöer och bland andra hundar. Jag har på senare år även blivit en tävlingsmänniska vilket innebär att jag reser till många olika klubbar och för att mina hundar ska kunna prestera maximalt måste dem vara vana att koppla av trots alla störningar och ljud som finns på en tävling, annars riskerar jag att vi gör en dålig insats om min hund påverkats av omgivningen i flera timmar innan vår start.

I bilen:

Roy har alltid älskat att åka bil, han sover alltid under resan, och väljer gärna att ligga i skuffen om bagageluckan är öppen hemma på gården (jag lämnar den öppen så att han har möjlighet att hoppa in). Hundar gillar ju dessutom att ligga på en upphöjd plats! Viper däremot har redan som liten visat att han inte är förtjust i bilar, varför vet jag inte, kan hända att han mår illa trots att han aldrig kräkts. Han hoppar in och ur när jag ber honom, men ser alltid lite ängslig ut när man går till bilen ungefär som om han helst vill slippa. Väl inne i bilen sover han dock alltid tryggt. Jag har gjort likadant med honom som med Roy, att träna passivitet. Till en början fick dem vara i bilen kortare stunder utan att vi åkte någonstans, det gav Viper både passivitetsträning, bilträning och ensamhetsträning på en och samma gång (!). Om vi åkt bil så lät jag dem alltid sitta kvar en stund i bilen när vi kom hem, oftast med bagageluckan öppen (beroende på årstid) så att dem har möjlighet att ha se ut genom grindarna. Detta har gjort att dem är lugna även när bilen stannar och bagageluckan öppnas eftersom dem inte vet om dem får följa med ut eller om dem ska koppla av en längre stund innan något händer. Många missar denna viktiga detalj! Flera hundar är lugna och trygga så länge bilen rullar, men så snart man parkerar står dem upp, piper och kanske hoppar och t.o.m skäller. Vänj istället hunden från början att bilen inte alltid innebär aktivitet, utan att även en stillastående parkerad bil kan innebära fortsatt passivitet. Detta har gett mig ytterligare ett alternativ idag och jag kan stolt ta med mig hundarna även om dem får sitta kvar i bilen. Dem är tysta, lugna och avslappnade oavsett var jag parkerar min bil eller vad som händer utanför. Jag behöver inte oroa mig för att dem stressar och konstant skäller på förbipasserande människor och djur.

I buren:

En del burtränar sin valp från start, så att valpen snabbare blir trygg (att begränsa en hunds yta hjälper den att koppla av). Andra påbörjar träningen lite senare, oavsett så är detta också ett viktigt beteende att lära in. Buren bör gärna vara en storlek större än vad som behövs, och detta tränar jag precis som jag beskrivit ovan. Buren använder jag främst vid tävlingar, men även sommartid på marknader, auktioner eller liknande. Den är också bra när jag är på hundläger eller utbildningar med flera hundar. Även om mina hundar kan ligga löst utan bur så är buren ett bra alternativ för att skydda dem från andra hundar (som ev andra ägare oansvarigt släpper fram) eller från t.ex nyfikna barn som just Roy aldrig uppskattat.

I koppel:

Knyt upp hunden, i ett lagom långt koppel, helst så att den inte trasslar in sig för mycket men den måste samtidigt kunna röra sig i olika positioner. Öva den att vara passiv med dig nära och inom synhåll och öka sedan gradvis tid och avstånd. Använd gärna en sele på hunden så att den inte skadar sig i hals och nacke om den t.ex hoppar.

Tänk på:

- Var alltid lugn och avslappnad själv, det är den känslan du vill förmedla till hunden. Bli aldrig arg på en hund som piper/gnäller/skäller, det kan öka oron och frustrationen hos hunden. Ömka inte heller hunden, om du hela tiden återgår till hunden (arg eller ömkande) så kommer den fortsätta med sitt beteende eftersom varje gång den är aktiv så återgår du till den (vem tränar vem?!).

- Döp beteendet, använd ett kommando som senare ska betyda "vänta och slappna av, jag kommer tillbaka". Om du tävlar så undvik att använda samma kommando som på tävling, t.ex "ligg" eftersom du på tävling vill att det ska vara snabbt och utfört med viss teknik. I vardagen spelar det ingen roll hur hunden lägger sig, eller om den kanske sitter/står upp i början innan den har ro att lägga sig. Välj hellre exempelvis "plats" så att du skiljer på tävlingsbeteenden och vardagsbeteenden där detaljer inte är lika viktigt.

- Återgå till hunden när den är så avslappnad som möjligt, det optimala är om den senare t.o.m kan sova! Men i början får man nöja sig med det lilla, kanske att den är helt tyst eller att den slutat hoppa och sitter ned osv.

- Precis som med ensamhetsträning så är det viktigt att inte göra någon stor affär av återföreningen/frigörelsen eftersom du då skapar en hög förväntan hos din hund vilket leder till att den har svårare att koppla av. Hämta hunden, frigör den naturligt, utan något översvallande beröm. Jag brukar undvika attt hälsa på hundar som hoppar och blir glada.  

- Skynda långsamt! Stadga/passivitet får motsatt effekt om vi ställer för höga krav innan hunden är mogen, då skapar vi istället en orolig hund med ångest.

- Lär känna din hund! Du vet bäst vad din hund klarar av och har svårt för, tänk på att öka störningarna gradvis. En mycket social hund har svårare att vara passiv omkring människor eftersom den har ett stort behov av att hälsa, en bollglad hund kommer ha svårt att slappna av bredvid en fotbollsmatch osv.

Lycka till!

Viper fyllde 2 år den 8/3 GRATTIS !!!

Det firades med blodpudding och lydnadsträning   

Så var vi tillbaka igen, jag intalar mig på nytt att jag nu ska satsa på LYDNAD med VIPER för att snart få komma ut och tävla. Denna gång gör jag det lite mer rejält, jag startar en liten träningsgrupp med två andra (för att bli peppad och inte hitta på dåliga ursäkter) och jag hyr dessutom in Madde Dahleo som håller en privatlektion för oss. Jag ägnade förstås min tid åt det ljuvliga fotgåendet som ingår i lydnadens "linförighet" och senare "frittfölj".

Jag har flera idoler inom lydnad att se upp till och jag vet ett par ekipage som imponerar mig med sina fotgåenden och därmed är superbra inspirationskällor. Det är för mig magi om man kan få till ett sådant där laddat och fokuserat samspel i fotgåendet. Men det är lång väg dit, och jag tror inte det finns något annat moment som folk och instruktörer lär ut så olika. Jag måste ha testat det mesta snart. Dock kan jag inte direkt uttala mig om vilken metod som varit bäst eller sämst eftersom jag gett upp alldeles för tidigt. Som ni vet har jag också främst lagt energi på Roy och hans träning så det har tagit tid att ladda om och känna fullt ut för Vipers blivande lydnadskarriär, men nu känns det rätt.

Började med att fundera över ordet attityd och vilka känslor jag förknippar ordet med. Detta för att spräcka vår onda cirkel av negativ energi i detta oregelbundet tränade moment. Flera synonymer dök upp i mitt huvud och jag insåg att Viper fick förvandlas till "Valpis". Varför? Helt enkelt för att ge honom 100% chans att lyckas, när jag ser honom som en liten valp och tänker att det är första gången jag ska träna detta moment går jag själv in med en enorm glädje och han får JACKPOT för minsta lilla rätt. Hurra vad kul vi hade, och vilken lycka att få se hans svans vifta även vid sidan av mig (i ngt som liknar fotposition). En veckas träning och mina kamrater såg skillnad på Vipers (och min!) attityd i momentet - äntligen är vi på rätt köl! Med Maddes tips från lektionen i söndags har träningen ikväll känts lika rolig   

Jag har sagt det förut och jag säger det igen;

det är alltid vi ägare/tränare som först måste ändra beteende innan vi kan förändra hundens.

I torsdags for vi till Strömsholm och vår länge planerade date med Lotta på rehab-avdelningen. Jag lärde känna Lotta under hösten och hon tvekade inte på min fråga att bli Roys PT (personliga tränare). Med tanke på hur populärt det på senare tid blivit med hälsosammare kost och en egen tränare, anser inte jag att det bör vara någon skillnad för hundar. Precis som jag själv njuter av att regelbundet få anstränga mig rejält fysiskt, bli avslappnad i ett varmt bad och få massage, borde mina hundar få unna sig detsamma.   

Som ni ser så njöt Roy av manikyr, massage och Frolic-snittar...

Skämt och sido, bilden är arrangerad. I torsdags hos Lotta startade vårt träningsupplägg för min snart 10-åriga Roy. Mitt mål är att försvara vårt SM-guld i rallylydnad i höst och då är det viktigt med god fysik för att orka mentalt. Med tanke på Roys ålder ville jag att Lotta skulle hjälpa mig med att förbättra och underhålla hans fysik samt hjälpa mig med ett bra träningsupplägg mot hans artros i framtassarna. Lotta gjorde en grundlig genomgång av Roy som inkluderade massage, behandling med Novafon-maskin, och vi studerade hans gångarter på ett vanligt löpband. Vidare träning i en Treadmill, dvs. ett löpband i vatten där Lotta fick en tydlig bild av Roys rörelsemönster och vilka svagheter vi behöver arbeta vidare med. Till sist ned i poolen för frisim till nytta för hans artros i tassarna. Vi kommer nu att fullfölja vårt upplägg genom att träffa Lotta 1ggr/vecka i 10v till att börja med. Förutom artros i framtassarna är Roy stel i ländmuskulaturen och har en tendens att korta sina steg till följd av det, istället för att avslappnat sträcka ut i skritt (även i trav). Roy fick en rejäl energiboost av behandlingen eftersom han redan i bilen hem tiggde om att få åka i framsätet, han var busig hela kvällen och verkligen i gasen hela dagen efter, det var ett härligt bevis.    Det känns också som ett tryggt beslut, att få träffa en kunnig person inom området så att Roy får rätt träning för att ha dem bästa förutsättningarna till ett långt och friskt liv, med kanske ytterligare ett guld som bonus. Viper får också sin del av kakan, främst frisim i poolen tills vidare.

TV3 har arbetat på Strömsholm sedan november för inspelning av programmet "Djurakuten" som visas på vardagkvällar. När dem fått nys om att vi skulle dit för vanlig frisk träning kontaktade dem mig i hopp om att få filma det hela. Jag har en liten erfarenhet av tv-inspelning sedan tidigare (Huset fullt av hundar, SVT 2010) och vet att det är väldigt speciellt, men såklart ville jag ställa upp för mina hundars reklams skull och för Rallylydnaden som hundsport. Det blev förstås lika speciellt och krångligt som jag mindes det. Min och Lottas planerade 2h blev totalt 5h med väldigt många, vinklar, intervjuer, klippbilder och omtagningar. Flera gånger försökte dem övertyga oss om att vi skulle agera naturligt, samtidigt som dem ständigt avbröt oss för att förbättra tekniken, våra vinklar eller förklara vad dem ville att vi skulle berätta. I det stora hela gick det bra och den största elogen ska Roy & Viper ha som under alla dessa timmar, förutom att för första gången behandlas och tränas av Lotta, dessutom stå ut med ett helt filmteam omkring sig med alla deras påhitt. Det var t.ex viktigt att jag i presentationen framhävde att jag var svensk mästare i rallylydnad, och att Roy först fick massage innan den övriga behandlingen filmades inte och skulle därför inte framgå i programmet (till Lottas förtret), samt att vi avslutade med att filma när jag övar olika rallylydnadsmoment (i en mkt smal korridor precis efter avslutad fysträning!) kan bara förklaras med ett ord = TV! Det är ingen nyhet att allt som visas i TV inte är sant utan oftast en aning förvrängt och vinklat, och när man själv spelar huvudrollen blir man än mer varse om detta. Det är med skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot slutprodukten, hur dem totala fyra timmarnas inspelning skall klippas ihop till 6 min.   

Min förhoppning är att dem minutrarna framhäver följande:

- Rallylydnad som en rolig och växande sport anpassad för alla raser och ägare

- Att hundars normala motion kan kompletteras med träning i pool/treadmill/löpband för att få ökad effekt

- Lotta (och Strömsholms rehabavdelning) även behandlar friska hundar i förebyggande syfte

- Hundar behöver både god kondition/fysik och mental träning för att nå högt oavsett sport

- Att det krävs mycket planering av träningen, både fysiskt och mentalt för att nå höga mål som t.ex SM-titlar

- Det är viktigt att relationen till sin hund bygger på kärlek, tillit och respekt

- Att skämma bort våra fyrfotingar med lite SPA emellanåt :)

Idag var det dags för årsmöte på Gnesta-Trosa Brukshundklubb, mitt första i ordningen. Har tidigare varit medlem i Strängnäs BK under flera år, och blev kvar där då jag fortsatte mitt arbete i Strängnäs under flera år trots att jag flyttat till Gnesta kommun. Men så blev mina klubbesök färre och många "gamla" träningskamrater hade flyttat och dessutom var rallylydnaden på snabbare frammarsch i Gnesta än i Strängnäs, valet blev därför att byta klubb. Och det har GTBK förstås varit tacksamma för, att jag & Roy flaggat för dem på tävlingsbanorna! Det har varit lika kul för mig ska tilläggas, GTBK har varit enormt peppande och grattulerande, stöttande och gjort fina reportage och tårtor efter vår SM-vinst. Jag hoppas kunna fortsätta sporra klubbens rallylydnad och uppmuntra dem, samt bidra med det jag kan,  även om jag är väldigt mätt på föreningslivet sedan mina aktiva år i Strängnäs (styrelsesuppleant, kursledare, ansvarig för medlemstidningen mm.) så hjälper jag gärna till för att ffa hjälpa Rallylydnaden framåt i Sverige.

När dagordningen led mot sitt slut så närmade sig prisutdelningen och klubbens bästa tävlingsekipage i alla grenar skulle utses, Roy hämtade förstås hem rallylydnads-pokalen. Bakom honom fanns stolta jag, fortfarande aningen förvånad över vår prestation den där helgen i september. Klubben bjöd på smarrig smörgåstårta och stämningen var trevlig. Synd att så få medlemmar kommer på dessa möten, lika svårt oavsett klubb, att locka folk att komma. Hoppas dem dyker upp på vårens kurser och klubbens aktivteter så småningom.

Har ni funderat över samarbete vs konkurrens?

För att göra en lång historia kort; när jag bestämde mig för att lära mig mer om hundar och träning och att eventuellt få arbeta med det på heltid så insåg jag snart att jag inte ville låsa mig mot en klubb. Jag ville gå min egen väg och välja egna utbildare själv. Jag tror nämligen på konceptet att lära sig av flera olika, det finns lika många träningssätt som hundar där ute så jag tror att ju bredare bas man har desto mer erfarenhet får man. Jag har därför oftast valt att gå utbildningar inom flera utbildare än enbart en och jag har betalt all utbildning själv. Därtill min egen erfarenhet från våra hundar och alla kurser jag haft så plockar jag "russinen ur kakan" och bygger upp min egen hundfilosofi som genomsyrar min verksamhet. Den är alltid föränderlig eftersom jag, tack och lov, lär mig hela tiden och det kommer ny forskning. Nåväl, jag har gått min egen väg och byggt upp en verksamhet. Jag har en stadig kundkrets men annonserar med jämna mellanrum för att få in nytt blod. I dessa trakter finns ytterligare ett par privata aktörer och utöver dem även brukshundklubbarna. Självklart måste man se till konkurrensen och planera och utveckla sitt eget på rätt sätt. Men jag tror man kommer mycket längre med hjälp av samarbete. Krasst sett så är GTBK (min hemmaklubb) även min konkurrent, kanske min största här i kommunen? Men jag försöker se dem som mina samarbetspartners istället vilket för det första låter trevligare, men också gynnar hundägare i slutändan. Kurser och/eller platser som jag inte kan erbjuda hoppas jag finns någon annanstans, och är då glad över att det finns fler företag/föreningar inom samma bransch. Jag erbjuder i dagsläet inga bruks-, skydd- eller agilitykurser utan hänvisar glatt till närliggande klubbar när folk frågar. Har jag fullt på mina kurser så rekommenderar jag folk att söka andra aktörer och hälsar dem välkomna tillbaka längre fram om dem inte vill vänta på nästa start. För helt ärligt så kan ingen, privat eller klubb, lyckas fånga alla och jag tror inte heller att det är ett vinnande koncept att alltid se andra som hårda konkurrenter, när vi istället kan försöka se att vi kompletterar varandra. I media rullar olika hundtränare och litteratur i ämnet kommer varje år med nya idéer om hundträning och inlärning. Det ska vi vara glada för, för alla vi som ägt minst en hund eller som arbetat med hundägare vet att förutom alla olika hundindivider så har vi den ÄNNU större variationen i andra änden av kopplet - ägaren! Så den metod som inte funkar på den ena kanske gynnar den andra osv. Som instruktör kan jag bara vägleda mina ekipage utifrån min egen filosofi, jag står för det jag lär ut och kan förklara vad det baseras på. Men självklart kommer inte alla tycka att det passar dem, deras hund eller tillfället i livet just då. Det kan jag inte göra något åt, då får jag istället hoppas att dem kan få hjälp hos någon annan. Vill avrunda tanken med att jag tror på att vara en vinnarskalle, men inte till den fulla grad att man får tunnelseende och bara ser till sig själv. Samarbete & konkurrens är två motsatser men det är vi själva som avgör hur stor skillnaden ska vara.

Äntligen är spegelväggen på plats i hundlokalen, halva leveransen är monterad. På bilden ser ni mig och Viper när vi tränar lydnad. Det är så lyxigt och underbart att gå över gårdsplanen och in i den varma 80kvm stora träningslokalen, speciellt denna årstid. Lovar att lägga ut fler bilder så småningom.

Varför har dem flesta av oss så svårt att bekräfta och tro på oss själva? Att faktiskt svara "jag vet" på frågor som t.ex "vilken duktig hundtränare du är" eller "vilken god mat du lagat". Just nu rullar K-rautas reklam på TV4 där skådespelaren Jarmo Mäkinen tar sig i en eka till Sverige, medan han berättar om Finlands styrkor och avslutar med att dem nu tagit sig an Sverige och vi har fått ett byggvaruhus av "det rätta virket". Kaxigt? Inte alls.

Per Morberg var i flera säsonger hatad av mig då jag i tonåren följde serien Rederiet. Han var elak och jag var på något vis rädd för honom. Idag är han en av mina idoler, dels som skådespelare men även som kock och framför allt som person. Jag delar hans sida på Facebook och jag älskar hans inlägg. Allt ifrån att han önskar folk en bra dag på morgonen, till att det är myggfritt ute vid dagar där temperaturen visar -20* och för hans ärlighet om att se sig själv på TV. Han erkänner att han älskar det, han uppmanar och påminner folk med inlägg, ibland flera stycken, samma dag som något (av hans alla) program ska visas. Kaxigt? Inte alls.

Och så har vi omtalade Zlatan Ibrahimovic, en av världens bästa fotbollsspelare. En person som även kan få den icke sportintresserade att tappa hakan. Han vet att han är bra (bäst?) så varför hymla om det? Media, fans, målstatistik mm. bekräftar det varje dag. 365 dagar om året. I mångas ögon är han dryg när han t.ex knappt tackar för guldbollen på en gala, men va sjutton, det är ju den sjunde i ordningen? Ytterligare ett bevis på hans talang inom fotboll. Och man väljer väl själv vad man vill säga? Är det bättre att alltid sjunga en truddilutt som Pia Sundhage? Valfritt. Om Zlatan får frågan om han är bäst på fotboll är jag övertygad om att han tveklöst svarar ja, något annat vore bara larvigt. Lika ärlig tror jag han är på saker han är sämre på, t.ex matlagning eller dyl.

Jag tror man måste älska sig själv innan man är mottaglig för kärlek fullt ut. Att vara kär i sin egen person, uppskatta sitt ego och se sina talanger för att kunna vara stolt, rak i ryggen och tacksam för livet och dess möjligheter. Tro mig vad jag har kämpat och utvecklat detta hos mig själv. Jag har tidigare alltid svarat med ursäkta-att-jag-finns-kommentarer i stil med "äsch då" eller "det är Roy som är en duktig hund" osv. Men idag ser jag på mig själv med andra ögon och jag försöker påminna andra att göra det med sig själva också. Bakom varje lydig hund står en utomordentlig tränare! Bakom varje talang och sida hos dig står en fantastisk människa, nämligen du. Om inte du själv kan älska dig, hur ska du då kunna ta emot och känna när andra gör det? Självklart är hundar individer men våga klappa dig själv på axeln och skåla i ditt lyckande istället för att bortförklara någons komplimang med att hunden har fina linjer...

Någon vis man sa en gång att när man irriteras över andra personers agerande och sätt att vara beror det (oftast) på att man själv eftersträvar det. Tänkvärt. I detta sammanhang stämmer det, jag har tidigare alltid haft svårt för folk som kliver in och tar plats, mycket plats. Detta för att det var helt utanför min egen värlsbild tidigare, jag tillhörde snarare skaran som backade ett steg och har alltid haft svårt att marknadsföra mig själv och min personlighet. När jag såg andra göra det blev jag därför lite avskräckt och nästan irriterad. Idag försöker jag ta för mig på ett annat sätt, jag vågar kasta mig in i nya situationer utan kontroll och framför allt börjar jag lära mig säga "jag vet, jag är bra på det här".

Himla tjat om mitt SM-guld i rallylydnad tänker ni, jag håller med. Men just nu ska jag skryta, inlägget handlar ju om det. För er som missat det så är jag SVENSK MÄSTARE i Rallylydnad. Svensk mästare, smaka på ordet! Wow...

Lilla jag, tjejen från Strängnäs som önskade sig en hund och tjatade på sin pappa i 6 år som tonåring. Jag påminner mig om titeln, kikar på bilder, filmer och reportage från SM-helgen och fylls direkt av ett lyckorus. Via tävling kan man liksom få ett resultat, ett kvitto på träningen och ett bevis på hur duktig man faktiskt är. Men i riktiga livet är det svårare. Se på din hund/hundar och gläd dig åt allt du faktiskt lärt dem, att dem är trygga och kärleksfulla och att dem uppför sig precis som du önskar. Se på dig själv med mjuka uppmuntrande ögon där du känner din personlighet stråla inifrån och ut, precis som just DU är. Landet brunsås, Sverige, borde härma Finland mer. Vara stolta, ärliga och faktiskt tro på det vi kan. Gemene man. I och med detta har jag lärt mig att det är lättare att även stå för det man inte kan. Att våga säga, jag behöver hjälp eller detta kan jag inte alls men jag är en jävel på det här istället. Tack och lov för att vi alla är olika.

I vardagen får jag ingen SM-titel men jag påminner mig om hur jag är, vad jag kan och vill. Jag är en jävel på att skoja och rimma, är fantasifull och påhittig, duktig på inredning, ett utmärkt sifferminne, fina baktalanger, utomordentligt ordningssinne, mycket kärleksfull och omtänksam MED MERA. Men jag är också kass på att bl.a sjunga, så illa att jag förut till och med mimade födelsedagssånger på kalas och över min döda kropp att ställa upp i en karaoketävling. Rösten har inte blivit bättre med åren, men att jag accepterat det fakta gör att jag kan skratta åt det och faktiskt sjunga ibland.

Jag älskar mig själv och hoppas att du gör detsamma med dig!

Enligt Wikipedia är konsekvent:

"Konsekventen är ett begrepp inom logiken. I en implikation utgörs konsekventen av den senare satsen. Den första satsen kallas för antecedenten. I "Om Kalle har körkort så kan han köra bil" är "Om Kalle har körkort" antecedenten och "Kalle kan köra bil" konsekventen."

Som rubiken till detta inlägg, konsekvent = tid och engagemang, anser jag att det är en enklare beskrivning. Konsekvens är en röd tråd genom all uppfostran och sällan något folk blir förvånade över när jag nämner på mina kurser. För lyckad träning gäller det att man är konsekvent, alltid. Det blir tydligare för hunden vad som är rätt och vad som är fel och man får självklart snabbare och bättre resultat.

Matematiken är enkel:

Ja = Ja

Nej = Nej

Denna formel gäller i alla lägen; hemma, på träningsplanen, promenaden, ute, inne, hos vänner, i bilen, osv.

Formeln gäller DESSUTOM även om klockan är tidig, sen, om hunden är trött, hungrig, uttråkad, pigg, ivrig osv.

Men hur kommer det sig då att många tycker det är svårt?

Svaret är att konsekvens kräver både tid och engagemang, och emellanåt har/tar vi inte den tiden. Det är då situationerna uppstår där vi brister i vårt ledarskap, ett "nej" blir kanske "ja okej då" för att man inte hinner eller orkar. Och vips har reglerna ändrats, och jag garanterar att hunden (eller barnet) minns detta utan problem. Innan jag själv fick barn så drog jag gärna paralleller till barnuppfostran när det gäller hundar, nu när jag är nybliven tvåbarnsmor känns argumenten ännu starkare, likheterna är stora. Ni har kanske upplevt eller sett andra föräldrar i matbutiker med sina barn, det klassiska efter att man handlat (ngt som säkert kan vara långtråkigt för en del barn) och när man äntligen kommer till kassan så passerar man förstås alla hyllor med godis och glass. Barnet börjar tjata om att få godis, och föräldern hävdar till en början bestämt att det inte är lördag och att det därmed inte blir något godis. Barnet testar gränserna och tjatar ännu mer, kanske klamrar sig fast vid hyllan eller själv tar med sig godis. Alternativt sitter och gråter/skriker/gnäller/sparkar i vagnen. Föräldern förklarar gång på gång att det fortfarande inte är lördag, och barnets ilska accelererar mer. Vem vinner?

Förhoppningsvis står föräldern på sig, om barnet tidigt har fått lära sig att nej=nej i andra (lättare) situationer så tror jag inte att föräldern behöver tjata så länge, det barnet kommer inte heller att bli skogstokig utan acceptera sitt nej och därmed uppföra sig. Om barnet dock inte har lärt sig att nej=nej så kan detta scenario bli väldigt jobbigt, föräldern kanske dessutom känner stress eftersom det finns fler människor runt omkring och orkar inte heller bråka eftersom hon snart ska börja lägga upp varor på bandet. Hennes tolfte "nej" ändras plötsligt till ett "ja okej då, men bara en liten tablettask..." Och nästa gång föräldern handlar med sitt barn, kommer exakt samma situation uppstå, vilket innebär att hon då måste ha det DUBBLA tålamodet eftersom barnet tidigare lärde sig att tjata och skrika ledde till att viljan gick igenom, bara att upprepa allt igen minst lika länge som förra gången. Precis som med hundar, oavsett om det gäller belöningspunkter, rumsrenhet, inte hoppa på människor, gå fint i kopplet, sitta rakt i fotposition, lyssna på första kommandot (oavsett vad), komma på inkallning osv. Hur ska hunden lära sig att inte hoppa på människor om man får det ibland och på vissa men ibland inte?

Vardagen och arbetet påverkar självklart ibland vår tid och vårt engagemang, men om man planerar och väljer sina strider så kan man vara konsekvent även i stressiga situationer. T.ex i helgen när vi hade gäster och därmed både gott fikabröd samt en godisskål framme på vardagsrumsbordet. Min dotter My hade självklart också fått både fika och godis i lagom mängd, hon började sedan leka medan vi vuxna satt kvar och samtalade. Eftersom både jag och sambon var hemma och vi enkelt kunde bevaka bordet så fann jag ingen anledning att ta bort fikat. Vid ett par tillfällen försökte förstås My ta fler godisar och bullar och vi fick säga åt henne några gånger, att enkelt förklara att det räckte för hennes del och att hon inte fick röra kakfatet eller godisskålen. Allt som allt sa vi åt henne tre gånger, sedan försökte hon inte mer. MEN, när jag t.ex är hemma själv med två barn och tre hundar så väljer jag mina strider. Då anser jag att det är onödigt av mig att ställa fram en godisskål och träna på "nej", eftersom jag vet att jag inte kan ha full kontroll när jag ammar eller byter blöja på den minsta. I ett sånt läge finns risken att jag kanske skulle ge med mig så att min nej förvandlas till ett ja, eller att My tar godis när jag inte ser. Därför behöver jag ju inte göra det så svårt för mig om jag har mkt runtomkrnig, utan då undviker jag helt enkelt att såna situationer uppstår.

Vi kan ju alltid undvika situationer om vi bara tänker efter före, ett annat hjälpmedel är ju att avleda. Valpen som biter på skor i hallen, passa på att öva på ditt nej och lär valpen att det är förbjudet, detta kommer kräva att tid och engagemang från din sida och du behöver passa valpen noggrannt. Om du har tidsbrist så plocka bort alla skor så slipper du hamna i den situationen, alt. avled valpen från hallen och erbjud den ett märgben i köket eller dylikt

Som all träning måste vi lära våra barn och hundar i enkla situationer först, hemma förslagsvis med relativt enkla saker för att sedan få dem att fungera i svårare miljöer. Som att fortsätta lyssna på matte trots att vi är på träningsplanen och inte hemma i köket, eller att lyssna på mammas nej även om vi är i affären och passerar godishyllorna. My är inte två år fyllda, men redan har folk sagt till mig att hon lyssnar så bra, det glädjer mig att andra upplever det jag själv gör, dvs. en bra början på uppfostran. Men tro mig, My är inget mönsterbarn, inte heller är jag en unik förälder. Vi är som vilken annan mamma och dotter som helst. Dock har jag (återigen) resonerat som med hundar: Träna och fostra valpen direkt, den lär sig redan som åttaveckors-valp! Exakt som med barn, dem iakttar, lyssnar, lär och känner redan som små. Var konsekvent redan från början så blir det naturligt för alla inblandade. Eftersom My brås till hälften på mig så är hon både självständig och envis   , vilket självklart gör att hon ifrågasätter mina beslut och testar sina gränser då och då. Det kräver det dubbla tålamodet från min sida, men det är värt all tid och allt enagemang. Hon får alltid en ärlig chans i en nej-situation där mitt nej uppföljs av en förklaring varför det är ett nej (med hundar så behövs ingen ordförklaring utan dem får istället ett praktiskt alternativ). Upprepar My ändå sin handling får hon ett nytt "nej", denna gång utan förklaring (jag misstror ju inte hennes hörsel eller intelligens så jag anser inte att jag ska tjata förklaringen om och om igen). Om hon mot förmodan inte lyssnar nu heller tar jag tag i hennes hand/lyfter bort henne/går ifrån henne eller liknamde beroende på situation, så att det blir tydligt att hennes beteende inte är okej. Ibland accepterar hon det direkt och avleder sig själv, ibland blir hon förbannad och skriker rakt ut eller börjar gråta och tycker synd om sig själv. Men hon inser snabbt att det inte hjälper och att om hon ska vara delaktig i aktiviteten så är det bäst att lyssna.

Det svåra nu kan vara känslorna!

Barn och hundar är experter på att läsa av vår sinnesstämning och vi har alldeles för lätt att falla för vårt barns gråt eller hundens ledsna ögon. I dem lägena gäller det att påminna sig om varför utgången blev som den blev. Att min regel och mitt handlande fortfarande gäller, men att jag istället kanske är mer mån om att förklara varför för barnet så att den tröstas. MEN jag ändrar inte mitt beslut pga. ett gulligt gråt eller en kuvad hund med rådjursögon. Brottas jag dessutom med skuldkänslor för att hunden är understimulerad, eller att barnet inte fått den tid jag önskat är det ännu lättare att falla för dess reaktion vid en nej-situation. Men stå på dig! Tänk också på att många situationer kanske inte behöver vara just nej, använd ditt ordförråd och använd fraser som "vänta", "jag kan hjälpa dig" eller var bara tyst och "ignorera" situationen. Då är du ju konsekvent eftersom du aldrig sagt nej som sedan blir ett ja.

Ett tips för att undvika att hamna i ursäkternas land, och för att du ska behålla ditt redan sagda nej är RUTINER! Vi människor är alla rutin-beroende. Du behöver inte lång stund att tänka över din vardag för att se flera rutiner, frukosten, i vilken ordning du plockar ur diskmaskinen, vad du gör först när du kommer till arbetet, hur du oftast tränar dina hundar osv. Barn och hundar är likadana så passa på att utnyttja detta, det har flera fördelar. Det märks direkt på mina hundar när det är dags för kvällspromenad exempelvis, och i perioder när jag varit sjuk och dem därmed inte fått den stimulans de behöver märks det direkt. En oändlig energi som ligger och gror och som kommer till uttryck på flera sätt, vorstehn Tina blir studsigare än vanligt och väldigt ljudlig (bara man tittar på henne) medan bordercollien Roy snarare blir extrem i sina svagare sidor, mer rädd i olika situationer och ffa mer skällig på okända. Här handlar det om tålamod och förståelse från min sida som ägare, jag vet ju varför dem periodvis beter sig så, därför får jag utstå detta. Men alla regler som finns sedan tidigare gäller fortfarande! Bara för att jag av någon anledning inte kunnat följa våra rutiner så betyder inte det att reglerna upphört. Det är fortfarande inte okej at bita sönder saker inne, inte heller att hoppa på bord och bänkar oavsett hur mkt energi som finns mm.  Detta gäller även mina barn, My har sina stadiga rutiner, frukost vid 07.30, lunch 12-13, middag 17, välling 20. Vilar middag mellan 13-15. Kvällsrutin likadan varje kväll, byte av blöja, tvätta händer och ansikte, på med pyjamas, borsta tänder, nu även försöka kissa på toa/potta, och sedan bära vällingflaskan till sängen där vi lämnar henne godnatt. Detta gör att det är enkelt för oss att uppfylla hennes behov, vi vet när hon börjar bli hungrig, trött osv. och kan undvika att hon blir grinig pga det. Då behöver vi aldrig bortförklara oss med att "hon är väldigt trött, det är därför hon gnäller" eller "hon är hungrig så det är därför hon tjatar om godis i affären". Eller som jag ofta får höra som instruktör "min hund är trött så vi tar en paus" när det i själva verket är en oengagerad hund som struntar i sin ägare totalt, vilket leder till att den slipper träna/lyssna och istället får en paus med en rolig leksak eller rastning. Vem tränar vem?

Självklart gör man ibland undantag, när My är sjuk får hon vara nära, kanske äta mat i soffan och jag står ut med att bära och trösta henne mer än vanligt. Men självklart ändras inte alla regler, man får fortfarande inte behandla hundarna illa, inte kasta saker, slå andra mm. oavsett hur sjuk man är. Eller som att hundarna ibland får skämmas bort med olika saker, därmed inte sagt att dem plötsligt bestämmer helt själva. Varje hundägare och förälder bestämmer själva reglerna för sina barn och hundar och det är upp till varje enskild att fostra och leva upp till dem. Jag tror dock att man kommer väldigt långt med att bara vara konsekvent. Att ägna sin tid och sitt engagemang till sin älskade två- eller fyrbenta vän, är vår uppgift. Kärleken i relationen påverkas inte av att du sätter gränser och är tydlig, det gör den bara mer trygg och hållbar.

En äldre klok dam sade en gång:

Det är elakt att uppfostra barn och hundar så att andra tycker illa om dem.