Enligt Wikipedia är konsekvent:

"Konsekventen är ett begrepp inom logiken. I en implikation utgörs konsekventen av den senare satsen. Den första satsen kallas för antecedenten. I "Om Kalle har körkort så kan han köra bil" är "Om Kalle har körkort" antecedenten och "Kalle kan köra bil" konsekventen."

Som rubiken till detta inlägg, konsekvent = tid och engagemang, anser jag att det är en enklare beskrivning. Konsekvens är en röd tråd genom all uppfostran och sällan något folk blir förvånade över när jag nämner på mina kurser. För lyckad träning gäller det att man är konsekvent, alltid. Det blir tydligare för hunden vad som är rätt och vad som är fel och man får självklart snabbare och bättre resultat.

Matematiken är enkel:

Ja = Ja

Nej = Nej

Denna formel gäller i alla lägen; hemma, på träningsplanen, promenaden, ute, inne, hos vänner, i bilen, osv.

Formeln gäller DESSUTOM även om klockan är tidig, sen, om hunden är trött, hungrig, uttråkad, pigg, ivrig osv.

Men hur kommer det sig då att många tycker det är svårt?

Svaret är att konsekvens kräver både tid och engagemang, och emellanåt har/tar vi inte den tiden. Det är då situationerna uppstår där vi brister i vårt ledarskap, ett "nej" blir kanske "ja okej då" för att man inte hinner eller orkar. Och vips har reglerna ändrats, och jag garanterar att hunden (eller barnet) minns detta utan problem. Innan jag själv fick barn så drog jag gärna paralleller till barnuppfostran när det gäller hundar, nu när jag är nybliven tvåbarnsmor känns argumenten ännu starkare, likheterna är stora. Ni har kanske upplevt eller sett andra föräldrar i matbutiker med sina barn, det klassiska efter att man handlat (ngt som säkert kan vara långtråkigt för en del barn) och när man äntligen kommer till kassan så passerar man förstås alla hyllor med godis och glass. Barnet börjar tjata om att få godis, och föräldern hävdar till en början bestämt att det inte är lördag och att det därmed inte blir något godis. Barnet testar gränserna och tjatar ännu mer, kanske klamrar sig fast vid hyllan eller själv tar med sig godis. Alternativt sitter och gråter/skriker/gnäller/sparkar i vagnen. Föräldern förklarar gång på gång att det fortfarande inte är lördag, och barnets ilska accelererar mer. Vem vinner?

Förhoppningsvis står föräldern på sig, om barnet tidigt har fått lära sig att nej=nej i andra (lättare) situationer så tror jag inte att föräldern behöver tjata så länge, det barnet kommer inte heller att bli skogstokig utan acceptera sitt nej och därmed uppföra sig. Om barnet dock inte har lärt sig att nej=nej så kan detta scenario bli väldigt jobbigt, föräldern kanske dessutom känner stress eftersom det finns fler människor runt omkring och orkar inte heller bråka eftersom hon snart ska börja lägga upp varor på bandet. Hennes tolfte "nej" ändras plötsligt till ett "ja okej då, men bara en liten tablettask..." Och nästa gång föräldern handlar med sitt barn, kommer exakt samma situation uppstå, vilket innebär att hon då måste ha det DUBBLA tålamodet eftersom barnet tidigare lärde sig att tjata och skrika ledde till att viljan gick igenom, bara att upprepa allt igen minst lika länge som förra gången. Precis som med hundar, oavsett om det gäller belöningspunkter, rumsrenhet, inte hoppa på människor, gå fint i kopplet, sitta rakt i fotposition, lyssna på första kommandot (oavsett vad), komma på inkallning osv. Hur ska hunden lära sig att inte hoppa på människor om man får det ibland och på vissa men ibland inte?

Vardagen och arbetet påverkar självklart ibland vår tid och vårt engagemang, men om man planerar och väljer sina strider så kan man vara konsekvent även i stressiga situationer. T.ex i helgen när vi hade gäster och därmed både gott fikabröd samt en godisskål framme på vardagsrumsbordet. Min dotter My hade självklart också fått både fika och godis i lagom mängd, hon började sedan leka medan vi vuxna satt kvar och samtalade. Eftersom både jag och sambon var hemma och vi enkelt kunde bevaka bordet så fann jag ingen anledning att ta bort fikat. Vid ett par tillfällen försökte förstås My ta fler godisar och bullar och vi fick säga åt henne några gånger, att enkelt förklara att det räckte för hennes del och att hon inte fick röra kakfatet eller godisskålen. Allt som allt sa vi åt henne tre gånger, sedan försökte hon inte mer. MEN, när jag t.ex är hemma själv med två barn och tre hundar så väljer jag mina strider. Då anser jag att det är onödigt av mig att ställa fram en godisskål och träna på "nej", eftersom jag vet att jag inte kan ha full kontroll när jag ammar eller byter blöja på den minsta. I ett sånt läge finns risken att jag kanske skulle ge med mig så att min nej förvandlas till ett ja, eller att My tar godis när jag inte ser. Därför behöver jag ju inte göra det så svårt för mig om jag har mkt runtomkrnig, utan då undviker jag helt enkelt att såna situationer uppstår.

Vi kan ju alltid undvika situationer om vi bara tänker efter före, ett annat hjälpmedel är ju att avleda. Valpen som biter på skor i hallen, passa på att öva på ditt nej och lär valpen att det är förbjudet, detta kommer kräva att tid och engagemang från din sida och du behöver passa valpen noggrannt. Om du har tidsbrist så plocka bort alla skor så slipper du hamna i den situationen, alt. avled valpen från hallen och erbjud den ett märgben i köket eller dylikt

Som all träning måste vi lära våra barn och hundar i enkla situationer först, hemma förslagsvis med relativt enkla saker för att sedan få dem att fungera i svårare miljöer. Som att fortsätta lyssna på matte trots att vi är på träningsplanen och inte hemma i köket, eller att lyssna på mammas nej även om vi är i affären och passerar godishyllorna. My är inte två år fyllda, men redan har folk sagt till mig att hon lyssnar så bra, det glädjer mig att andra upplever det jag själv gör, dvs. en bra början på uppfostran. Men tro mig, My är inget mönsterbarn, inte heller är jag en unik förälder. Vi är som vilken annan mamma och dotter som helst. Dock har jag (återigen) resonerat som med hundar: Träna och fostra valpen direkt, den lär sig redan som åttaveckors-valp! Exakt som med barn, dem iakttar, lyssnar, lär och känner redan som små. Var konsekvent redan från början så blir det naturligt för alla inblandade. Eftersom My brås till hälften på mig så är hon både självständig och envis   , vilket självklart gör att hon ifrågasätter mina beslut och testar sina gränser då och då. Det kräver det dubbla tålamodet från min sida, men det är värt all tid och allt enagemang. Hon får alltid en ärlig chans i en nej-situation där mitt nej uppföljs av en förklaring varför det är ett nej (med hundar så behövs ingen ordförklaring utan dem får istället ett praktiskt alternativ). Upprepar My ändå sin handling får hon ett nytt "nej", denna gång utan förklaring (jag misstror ju inte hennes hörsel eller intelligens så jag anser inte att jag ska tjata förklaringen om och om igen). Om hon mot förmodan inte lyssnar nu heller tar jag tag i hennes hand/lyfter bort henne/går ifrån henne eller liknamde beroende på situation, så att det blir tydligt att hennes beteende inte är okej. Ibland accepterar hon det direkt och avleder sig själv, ibland blir hon förbannad och skriker rakt ut eller börjar gråta och tycker synd om sig själv. Men hon inser snabbt att det inte hjälper och att om hon ska vara delaktig i aktiviteten så är det bäst att lyssna.

Det svåra nu kan vara känslorna!

Barn och hundar är experter på att läsa av vår sinnesstämning och vi har alldeles för lätt att falla för vårt barns gråt eller hundens ledsna ögon. I dem lägena gäller det att påminna sig om varför utgången blev som den blev. Att min regel och mitt handlande fortfarande gäller, men att jag istället kanske är mer mån om att förklara varför för barnet så att den tröstas. MEN jag ändrar inte mitt beslut pga. ett gulligt gråt eller en kuvad hund med rådjursögon. Brottas jag dessutom med skuldkänslor för att hunden är understimulerad, eller att barnet inte fått den tid jag önskat är det ännu lättare att falla för dess reaktion vid en nej-situation. Men stå på dig! Tänk också på att många situationer kanske inte behöver vara just nej, använd ditt ordförråd och använd fraser som "vänta", "jag kan hjälpa dig" eller var bara tyst och "ignorera" situationen. Då är du ju konsekvent eftersom du aldrig sagt nej som sedan blir ett ja.

Ett tips för att undvika att hamna i ursäkternas land, och för att du ska behålla ditt redan sagda nej är RUTINER! Vi människor är alla rutin-beroende. Du behöver inte lång stund att tänka över din vardag för att se flera rutiner, frukosten, i vilken ordning du plockar ur diskmaskinen, vad du gör först när du kommer till arbetet, hur du oftast tränar dina hundar osv. Barn och hundar är likadana så passa på att utnyttja detta, det har flera fördelar. Det märks direkt på mina hundar när det är dags för kvällspromenad exempelvis, och i perioder när jag varit sjuk och dem därmed inte fått den stimulans de behöver märks det direkt. En oändlig energi som ligger och gror och som kommer till uttryck på flera sätt, vorstehn Tina blir studsigare än vanligt och väldigt ljudlig (bara man tittar på henne) medan bordercollien Roy snarare blir extrem i sina svagare sidor, mer rädd i olika situationer och ffa mer skällig på okända. Här handlar det om tålamod och förståelse från min sida som ägare, jag vet ju varför dem periodvis beter sig så, därför får jag utstå detta. Men alla regler som finns sedan tidigare gäller fortfarande! Bara för att jag av någon anledning inte kunnat följa våra rutiner så betyder inte det att reglerna upphört. Det är fortfarande inte okej at bita sönder saker inne, inte heller att hoppa på bord och bänkar oavsett hur mkt energi som finns mm.  Detta gäller även mina barn, My har sina stadiga rutiner, frukost vid 07.30, lunch 12-13, middag 17, välling 20. Vilar middag mellan 13-15. Kvällsrutin likadan varje kväll, byte av blöja, tvätta händer och ansikte, på med pyjamas, borsta tänder, nu även försöka kissa på toa/potta, och sedan bära vällingflaskan till sängen där vi lämnar henne godnatt. Detta gör att det är enkelt för oss att uppfylla hennes behov, vi vet när hon börjar bli hungrig, trött osv. och kan undvika att hon blir grinig pga det. Då behöver vi aldrig bortförklara oss med att "hon är väldigt trött, det är därför hon gnäller" eller "hon är hungrig så det är därför hon tjatar om godis i affären". Eller som jag ofta får höra som instruktör "min hund är trött så vi tar en paus" när det i själva verket är en oengagerad hund som struntar i sin ägare totalt, vilket leder till att den slipper träna/lyssna och istället får en paus med en rolig leksak eller rastning. Vem tränar vem?

Självklart gör man ibland undantag, när My är sjuk får hon vara nära, kanske äta mat i soffan och jag står ut med att bära och trösta henne mer än vanligt. Men självklart ändras inte alla regler, man får fortfarande inte behandla hundarna illa, inte kasta saker, slå andra mm. oavsett hur sjuk man är. Eller som att hundarna ibland får skämmas bort med olika saker, därmed inte sagt att dem plötsligt bestämmer helt själva. Varje hundägare och förälder bestämmer själva reglerna för sina barn och hundar och det är upp till varje enskild att fostra och leva upp till dem. Jag tror dock att man kommer väldigt långt med att bara vara konsekvent. Att ägna sin tid och sitt engagemang till sin älskade två- eller fyrbenta vän, är vår uppgift. Kärleken i relationen påverkas inte av att du sätter gränser och är tydlig, det gör den bara mer trygg och hållbar.

En äldre klok dam sade en gång:

Det är elakt att uppfostra barn och hundar så att andra tycker illa om dem.