Varför har dem flesta av oss så svårt att bekräfta och tro på oss själva? Att faktiskt svara "jag vet" på frågor som t.ex "vilken duktig hundtränare du är" eller "vilken god mat du lagat". Just nu rullar K-rautas reklam på TV4 där skådespelaren Jarmo Mäkinen tar sig i en eka till Sverige, medan han berättar om Finlands styrkor och avslutar med att dem nu tagit sig an Sverige och vi har fått ett byggvaruhus av "det rätta virket". Kaxigt? Inte alls.

Per Morberg var i flera säsonger hatad av mig då jag i tonåren följde serien Rederiet. Han var elak och jag var på något vis rädd för honom. Idag är han en av mina idoler, dels som skådespelare men även som kock och framför allt som person. Jag delar hans sida på Facebook och jag älskar hans inlägg. Allt ifrån att han önskar folk en bra dag på morgonen, till att det är myggfritt ute vid dagar där temperaturen visar -20* och för hans ärlighet om att se sig själv på TV. Han erkänner att han älskar det, han uppmanar och påminner folk med inlägg, ibland flera stycken, samma dag som något (av hans alla) program ska visas. Kaxigt? Inte alls.

Och så har vi omtalade Zlatan Ibrahimovic, en av världens bästa fotbollsspelare. En person som även kan få den icke sportintresserade att tappa hakan. Han vet att han är bra (bäst?) så varför hymla om det? Media, fans, målstatistik mm. bekräftar det varje dag. 365 dagar om året. I mångas ögon är han dryg när han t.ex knappt tackar för guldbollen på en gala, men va sjutton, det är ju den sjunde i ordningen? Ytterligare ett bevis på hans talang inom fotboll. Och man väljer väl själv vad man vill säga? Är det bättre att alltid sjunga en truddilutt som Pia Sundhage? Valfritt. Om Zlatan får frågan om han är bäst på fotboll är jag övertygad om att han tveklöst svarar ja, något annat vore bara larvigt. Lika ärlig tror jag han är på saker han är sämre på, t.ex matlagning eller dyl.

Jag tror man måste älska sig själv innan man är mottaglig för kärlek fullt ut. Att vara kär i sin egen person, uppskatta sitt ego och se sina talanger för att kunna vara stolt, rak i ryggen och tacksam för livet och dess möjligheter. Tro mig vad jag har kämpat och utvecklat detta hos mig själv. Jag har tidigare alltid svarat med ursäkta-att-jag-finns-kommentarer i stil med "äsch då" eller "det är Roy som är en duktig hund" osv. Men idag ser jag på mig själv med andra ögon och jag försöker påminna andra att göra det med sig själva också. Bakom varje lydig hund står en utomordentlig tränare! Bakom varje talang och sida hos dig står en fantastisk människa, nämligen du. Om inte du själv kan älska dig, hur ska du då kunna ta emot och känna när andra gör det? Självklart är hundar individer men våga klappa dig själv på axeln och skåla i ditt lyckande istället för att bortförklara någons komplimang med att hunden har fina linjer...

Någon vis man sa en gång att när man irriteras över andra personers agerande och sätt att vara beror det (oftast) på att man själv eftersträvar det. Tänkvärt. I detta sammanhang stämmer det, jag har tidigare alltid haft svårt för folk som kliver in och tar plats, mycket plats. Detta för att det var helt utanför min egen värlsbild tidigare, jag tillhörde snarare skaran som backade ett steg och har alltid haft svårt att marknadsföra mig själv och min personlighet. När jag såg andra göra det blev jag därför lite avskräckt och nästan irriterad. Idag försöker jag ta för mig på ett annat sätt, jag vågar kasta mig in i nya situationer utan kontroll och framför allt börjar jag lära mig säga "jag vet, jag är bra på det här".

Himla tjat om mitt SM-guld i rallylydnad tänker ni, jag håller med. Men just nu ska jag skryta, inlägget handlar ju om det. För er som missat det så är jag SVENSK MÄSTARE i Rallylydnad. Svensk mästare, smaka på ordet! Wow...

Lilla jag, tjejen från Strängnäs som önskade sig en hund och tjatade på sin pappa i 6 år som tonåring. Jag påminner mig om titeln, kikar på bilder, filmer och reportage från SM-helgen och fylls direkt av ett lyckorus. Via tävling kan man liksom få ett resultat, ett kvitto på träningen och ett bevis på hur duktig man faktiskt är. Men i riktiga livet är det svårare. Se på din hund/hundar och gläd dig åt allt du faktiskt lärt dem, att dem är trygga och kärleksfulla och att dem uppför sig precis som du önskar. Se på dig själv med mjuka uppmuntrande ögon där du känner din personlighet stråla inifrån och ut, precis som just DU är. Landet brunsås, Sverige, borde härma Finland mer. Vara stolta, ärliga och faktiskt tro på det vi kan. Gemene man. I och med detta har jag lärt mig att det är lättare att även stå för det man inte kan. Att våga säga, jag behöver hjälp eller detta kan jag inte alls men jag är en jävel på det här istället. Tack och lov för att vi alla är olika.

I vardagen får jag ingen SM-titel men jag påminner mig om hur jag är, vad jag kan och vill. Jag är en jävel på att skoja och rimma, är fantasifull och påhittig, duktig på inredning, ett utmärkt sifferminne, fina baktalanger, utomordentligt ordningssinne, mycket kärleksfull och omtänksam MED MERA. Men jag är också kass på att bl.a sjunga, så illa att jag förut till och med mimade födelsedagssånger på kalas och över min döda kropp att ställa upp i en karaoketävling. Rösten har inte blivit bättre med åren, men att jag accepterat det fakta gör att jag kan skratta åt det och faktiskt sjunga ibland.

Jag älskar mig själv och hoppas att du gör detsamma med dig!