Idag for jag till veterinären med Oriana för ett återbesök, hostan tilltar och avföringen är fortfarande lite blodig trots den senaste specialmats-behandlingen. Röntgen visade vissa förändringar på lungorna, men en noggrannare undersökning skulle krävas för att exakt kunna fastställa vad för slags förändringar dem såg. I buken syntes ingenting men de kan inte utesluta fel ngt heller. Vid undersökning analt kunde vet. konstatera att det fanns lite blod men inte känna ngt avvikande. Resultatet blev en Cortisonbehandling med start idag i hopp om att avföringen och/eller hostan blir bättre. Tack och lov kan vi glädjas åt att Oriana är pigg som en nötkärna, äter/dricker som hon ska, har fast avföring (trots små "stripes" av blod) och är träningsglad och lika social som alltid. Man märker ingen skillnad i hennes sätt att leva. Mor och jag misstänker att det kan röra sig om en tumör på tarmen och att metastaser finns på lungorna, ngt som veterinären försiktigt instämde i. Vi är glada över att Oriana alltid varit frisk som en nötkärna och faktiskt fortfarande är pigg trots sina 12 år (snart) fyllda. Hälsan går självklart först, så länge hon är pigg och levnadsglad undviker vi att låta kniven undersöka henne mer, som bekant är cancer ändå obehandlingsbart om så skulle vara fallet. Ikväll for hon med mina föräldrar till stugan i dalarna för en långweekend, mamma kommer pyssla om henne väl!

Från veterinären med min gamla tik och en känsla av livets slut - till att få träffa en nyfiken, ovetande valp med livet framför  sig. Kvällen innebar en privatlektion hos en vän till mig, Henke med sin nykomna Wachtelvalp Nima. En riktig chokladpralin!

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet"