Innan rallylydnads-SM lyckades jag med två felfria rundor på 100p. som jag kunde tillgodoräkna mig inför nästa års kval. Därför ansåg jag att det var lika bra att anmäla mig till ytterligare några tävlingar efter SM eftersom Roy var i toppform. Till nästa år är det de fem bästa resultaten som räknas istället för tre som tidigare. Tävlingen i Finspång gick inget vidare, några små missar och jag var för otydligt på nästsista momentet vilket ledde till en ”fel övning” så poängen landade på 82. Jag laddade om på en vecka och satsade på dubbeltävlingen i Linköping med två skånska domare. Två banor med ganska kluriga avstånd, men Roy kändes otroligt följsam och fin på uppvärmningen så jag kände att vi var i ett riktigt bra ”mode”. Min känsla besannades när jag vid prisutdelningen fick stå som etta för båda tävlingarna och dessutom med 100p. vardera – LYCKA! Tyvärr hade jag ingen som filmade mig, vilket var synd. Fick dock mycket fint beröm av både domare och medtävlanden, kul!

Jag insåg att vi på så kort tid lyckats samla ihop 482/500p. inför nästa års kval, men det kändes inte helt tryggt med 82-poängaren så jag efteranmälde mig till Fagersta i hopp om att få ett bättre resultat som skulle säkra vår plats. Sagt och gjort, tillsammans med Anneli åkte vi till Fagersta BK där Katarina Strömberg bjöd på en utmanande och rolig bana. Med tungan rätt i mun hade jag riktigt roligt med Roy som på nytt var mycket fin att föra. Vi gick in i vår ”bubbla” och flytet fanns där. Tänk att vi lyckades igen, en FELFRI runda! Vilket lyckorus. Bättre än så här kan det knappast bli. Med fem stycken felfria rundor har vi därmed säkrat vår plats inför SM 2014 som går av stapeln i Sundsvall, vi ligger överst på kvallistan med 500p. Jag är så stolt! I mars fyller Roy 11 år och han är frisk och vid god vigör, men mycket kan förändras för hundar i så hög ålder. Mitt mål är att delta på vårt tredje och sista SM om Roy förblir frisk, om något annat skulle hända så kan jag med stolthet och enorm glädje vara tacksam över att sluta hans rallylydnadskarriär med fem felfria rundor.

Fagersta Mästarklass Roy, 100p.

Roy har nu semester och vila, han sysselsätts självklart med motion och viss mental aktivering men ingen regelbunden eller planerad rallyträning. Istället har Viper äntligen fått påbörjat sin nya karriär inom rallylydnad och det känns skönt att kunna fokusera till hundra procent på honom. Vår debut skedde i ridhuset i Viksberg, en chansning då vi aldrig ens tränat i ridhus. Därav visste jag inte hur mycket han skulle påverkas av omgivningen och/eller underlaget. Innan tävlingen hade jag gjort en checklista till mig själv, liknande dem jag gjorde vid de två starterna i lydnad med honom. Se bild nedan:

Men ju närmare tävlingen vi kom, insåg jag att även listan kändes för lång och kravfylld. Jag brydde mig bara om en punkt, att ha ROLIGT! Med två, dessutom mindre lyckade, tävlingar i lydnad ville jag nu se till att Viper skulle få en rolig erfarenhet av tävling med en glad och peppande matte. Mina nerver och min prestationsångest (över Roys stora framgångar) skulle inte få påverka min handling på banan med Viper. På uppvärmningen utanför ridhuset uppmuntrade jag allt Viper gjorde med fokus på mig, han fick godis och röstberöm för minsta lilla sak bara hans fokus låg på mig. När vi välkomnades in gjorde vi ett par övningar och fotgående innan vi ställde upp vid start. Sedan bar det iväg, och oj vad roligt vi hade. Hela banan pratade jag och berömde Viper som var så följsam och glad (svansen viftade hela tiden!). Vi lyckades med sitt-stå som är det enda momenten han inte har kunnat, dock strulade det i två 270* vänster och jag ser på filmen att jag är otydlig varpå Viper gör en snurr för att återgå i rätt position, det gav oss förstås två -10p för fel utförd övning. När jag klev av fortsatte jag berömma honom och väl ute lekte vi tillsammans. Jag var så glad att vi haft roligt ihop och att hans första tävlingen i rallylydnad blev så lustfylld. Protokollet visade 80p. vilket gladde mig enormt, förutom de tokiga vänstersvängarna hade vi alltså gått felfritt. Domarens kommentar om ”fint flyt” värmde förstås också . Flyt är ett av rallylydnadens ledord och något jag tränar mycket på. Stort grattis till min teamkamrat Anneli med sin Windi som lyckades med 82p på samma debut!

Vipers debut i Nybörjarklass Viksberg, 80p.

Nästa tävling redan två veckor senare, men denna gång inomhus på Kungsörs Hundarena. Man hinner inte göra några stora förändringar på så kort tid men jag la förstås fokus på bakdelskontroll och vidare övning på sitt-stå. På plats med banskissen i hand kom nervositeten då banan innehöll väldigt mycket spring, genom åtta av banans tolv moment. Bland annat spring genom en 270*vänstersväng. Viper kändes riktigt het och samarbetsvillig på uppvärmningen. Väl på banan tog springet mycket fokus från mig och jag kunde inte peppa honom som jag hoppats på. Detta berodde dock främst på att jag glömt bort min egen mentala uppvärmning. Att påminna mig själv om att ha kul, att andas och fokusera men framför allt peppa Viper genom momenten. Men det var som bortblåst, så även efter springmomenten så är jag aningen forcerad i mitt sätt att föra Viper och jag återgår till min handling med Roy = ganska fåordig och koncentrerad. Därför är jag mer besviken över min egen prestation på denna tävling, då jag behövt slappna av mer. Viper genomförde däremot momenten otroligt fint trots detta, och jag är mest stolt över hans fina vänstersväng i spring. Domaren höll inte med om det och jag fick bl.a "-3p förarfel" på grund av för stor vänstersväng (!) samt ytterligare -2p på helheten på grund av för dålig tempoväxling. De övriga avdragen var helt i mitt samtycke. Jag resonerar alltid att ”domaren dömer” så jag ser aldrig någon anledning till att beklaga domarens protokoll, men det känns förstås tråkigt med såna avdrag man inte samtycker med. Jag sprang med Viper som jag gjort i alla år med Roy, och jag har aldrig fått avdrag för att jag inte har en tydlig tempoväxling på alla fem år jag tävlat tidigare. Just därför kommer jag inte förändra min egen springteknik pga. att en enda domare tycker det, däremot ska jag fortsätta lägga mycket vikt på bakdelskontroll så att vänstersvängarna (och fotgåendet i övrigt) blir enligt den målbild jag själv har. Domaren skrev denna gång ”härlig matte” vilket förstås gladde mig då jag själv tyckte jag var alldeles för tråkig.

Vipers andra start i nybörjarklass Kungsör, 89p.

Kom ihåg att det alltid är viktigt att utvärdera sina resultat med sin egen träning. Fanns det utmaningar som jag inte tränat på? Var hunden ofokuserad pga. publiken och miljön? Hur var jag som förare gentemot min hund, och hur påverkade det hundens fokus? Är domarens bedömning rätt, så att jag bör lägga om mitt träningsupplägg eller är det kanske så att jag inte håller med domaren i vissa avdrag och därmed inte tänker låta det ändra min träning?

Enda rättvisa sättet att utvärdera ens tävling är dessutom att filma den. Oavsett hur nervös man är som förare så är det väldigt svårt att minnas exakt vad som hände överallt, och ens träningskamrater tolkar dessutom situationen på deras sätt och ur en helt annan vinkel än domarens. Därför är en film det mest ärliga och bästa. Många gånger har jag upplevt att det gått sämre än vad det faktiskt gjort, något som verkar vanligt för dem flesta. När man sedan ser filmen inser man att man lyckats väldigt bra, man kan också glädjas över små detaljer som man kanske inte tänkte på just på banan men tydligt ser på filmen. Det är också lättare att se och förstå domarens avdrag när man kan jämföra själv. Så se dina tävlingar som kvitton på din träning!

Team JUST DO IT.
Viper & Windi

Nu måste jag få byta några tankar kring det här med inlärning och vad en hund kan eller inte. Titt som tätt hör jag ägare säga att ”min hund kan det här egentligen” när hunden i en viss situation inte svarar med rätt beteende. Intressant tänker jag, när ägaren fortsätter upprepa sitt kommando men hunden ignorerar denne totalt….

Låt oss ta en snabbgenomgång av inlärningstrappan:

Förklaringsperioden (grundläggande inlärning):

• Var lugn och övertydlig, försök uppträda på samma sätt varje gång.
• Bli inte arg om hunden gör fel, visa istället tydligt med ditt tonfall, kroppsspråk och vänlig beröring vad du menar.
• Börja lära valpen dem viktigaste orden och tecknen, ta inte allt på samma gång.

Befästelseperioden (fördjupad inlärning):

• Uppsök nya miljöer och störningar.
• Öva längre stunder åt gången.
• Säg dina ord tystare och gör dina kroppssignaler mindre.

Kravperioden (kontroll av inlärning):

• Under hur lång tid har ni tränat?
• Har du tränat med störningar?
• Iaktta hundens reaktioner, har den förstått dina signaler?

Ägaren kommer på kurs, t.ex i rallylydnad på en helt ny plats med helt nya hundar omkring sig. Plötsligt utför hunden inte ”sitt” när ägaren kommenderar den. Trots upprepade försök är hunden fullt upptagen med att nosa på marken alternativt dra efter den intressanta hunden bredvid i hopp om att få leka. Har hunden helt glömt bort vad sitt betyder? Eller kan det vara så att en enkel övning som ”sitt” inte är tillräckligt befäst? Hur ofta tränar ägaren hunden att sitta på en ny plats med nya störningar?

På kurser (oavsett vad det är för kurs) blir det omvänt ordning på inlärningstrappan. Vi utsätter hundarna för massor med nya störningar till följd av att hundarna många gånger har svårt att utföra dem och ägarna kan emellanåt känna sig uppgivna. Vid en kursstart är detta vanligt förekommande, men ju längre in i kursen man kommer så har hundarna vant sig vid den nya platsen och sina kurskamrater och lyckas därför bättre och bättre. Målet med kurser är ju dessutom alltid att ge ÄGAREN rätt verktyg för att lära sin hund diverse moment, för att sedan träna dessa hemma mellan träffarna i en lugn och störningsfri miljö. Detta måste man påminna sig själv om när man står förvånad på kursen och undrar var sin lydiga hund tog vägen. Jag blir alltid glad som instruktör när mina deltagare säger ”min hund kan det här hemma” - bra! Då är ni på rätt väg, nästa steg blir att hunden kan utföra det på tomten, på promenaden, i stan, på klubben osv.

Om hunden inte utför det du ber den om så fundera över inlärningstrappan och rannsaka dig själv. Många gånger tror jag vi kräver saker av en hund som den faktiskt INTE KAN för beteendet är inte helt befäst.. Det säger sig självt att det är stor skillnad på att ligga snabbt på kommando hemma än att göra det på en kall grusplan med fem andra hundar (och roliga förare!) runt omkring sig. Kanske behöver hunden bara tydligare signaler från föraren? Hunden är van att du alltid står mittemot den och säger ligg, plötsligt på kursen står du bakom den (när den är i färd med nosa av varje millimeter av planen) och säger ”ligg”. Hunden har inte förstått ordet, utan har kanske en minnesbild av att se hela dig mittemot sig samtidigt som du säger ligg och gör en handrörelse. Testa enkelt hemma genom att vända ryggen emot din hund och kommendera ligg (sitt eller stå). Klarar den det?

Förra veckan fick jag frågan om Roy (min äldsta hund på snart 11år) kunde skaka sig på kommando, mitt svar blev att han kan utföra det men jag skulle inte säga att han KAN det. För i min värld så så KAN hunden något när den utför ett visst beteende på en viss signal oavsett miljö (störningar). Roy kan inte skaka på enbart ett enda kommando av mig. Han har en viss aning om vad jag menar men är beroende av mina hjälper så pass mycket att jag ibland t.o.m måste "kittla" honom i örat för att få honom att utföra detta. Det tyder på att beteendet inte är befäst ordentligt, speciellt när han inte är blöt (därmed finns det ingen naturlig anledning för honom att skaka) och det är svårare för mig att få honom att förstå vad jag är ute efter.

Alla hundar är lydnadschampions hemma i köket, bara du som ägare kan se till att lydnaden även fungerar på andra ställen.

Så begav jag mig mot Skåne i sällskap med Roy och min far, vi åkte redan på torsdagen för att stanna i Värnamo för mat och en god natts sömn. Roy är rutinerad och enkel att ha med på hotell, självklart hade jag bokat dubbelrum till oss så att Roy skulle ha en egen säng. Hans rutiner och uppladdning inför en SM-helg är självklart viktiga och ska inte skilja sig från hemma (där han har ett eget rum och egen säng...)!

På fredagen fortsatte vi vår resa mot Skåne, installerade oss på hotellet i Hässleholm och begav oss sedan till tävlingsplatsen 3 mil därifrån. Söderåsens Brukshundklubb, en plats vi besökt 2011 när vi avverkade fortsättningsklassens tre starter på tre dagar. En mycket fin tävlingsplats, med stenad gång till klubbstugan och nymålade stugor, fina inhägader och framförallt trevliga funktionärer. Man känner sig alltid varmt välkommen!

Mötte upp mina teamkamrater Linda Pentilää och Elisabet Lekebjer och vi riggade tälten tillsammans samt peppade ihop oss. Efter anmälan och härliga möten med medtävlanden så började inviningen, med fanfar och alla tävlanden på rad med fin presentation och tal av SM-generalen Ingegerd Jansson. Lottning skedde med en presentation av varje deltagare vilket gav oss alla en klarare bild av vem som var vem. Härlig blandning av raser och hundförare från hela Sverige. Kvällen avslutades med en trevlig kamratfest som bjöd på god buffé och trevliga samtal. Vidare till hotellet för ytterligare en god natts sömn i dubbelsäng delad med Roy (lyx för en tvåbarnsmor att få sova hela nätter och med sovmorgon, då barnen och valpen var hemma med sambo och mormor).

Taggad återvände vi till lördagens tävling, redan till första start då Linda gick ut som nr.9 Detta gjorde hon och Yalla med bravur då dem gjorde en 98poängs-runda! Efter halva startfältet gått blev det lunchpaus och sedan ny samling+banvandring för resterande ekipage (mycket bra upplägg!). Banan hade jag redan övat in och på morgonen hade jag tränat den utanför hotellet, så väl på banvandringen fokuserade jag på att känna av avstånd mellan momenten, tänka på steg och eventuella klurigheter. Men banan kändes "enkel", mycket snurrar och byten som är Roys starka sida. Vi laddade och gick ut, fin känsla! Hela banan kändes bra även om jag kände i mina ben/steg att jag var nervös då jag emellanåt rörde mig osmidigt själv. Inga större fel, så jag gick glatt in i honnörsrutan där positionen var bestämd till stå på höger sida. Ställde upp Roy och fick genast en känsla av att han kändes aningen loj (troligen pga värmen) så jag insåg snabbt att jag skulle behöva "jobba" med honom tiden ut (1½min). Han släppte min kontakt vid ett par korta stunder men återtog den på nytt, plötsligt gjorde en hund i publiken ett utfall och fångade hans uppmärksamhet, när jag påtalade hans namn vände han sig tillbaka och SATTE sig! *panik* Snabbt kommenderade jag "stå stå stå, upp, upp, stilla" varpå Roy tvekade ännu mer eftersom jag stressat och lite hårt kommenderade honom, sakta reste han sig upp igen och stod resten av tiden. Men jag suckade förstås ledsamt och trodde vår chans var borta...

Klev ur honnörsrutan när tiden var ute, berömde Roy men kände hur besvikelsens våg sköljt över mig. Linda tog hand om Roys nedvarvning genom en promenad och jag sjönk ned i stolen vid mitt tält. Fick tröstande ord och klappar. Resultatet kom strax upp på listan, vår runda på banan hade gett 98.5p/100 men eftersom Roy bytte position i honnörsrutan så tappade vi ytterligare 10p och slutade därför på 88.5 poäng. SURT!

Utvärderingen av Roys positionsbyte var att han redan kändes loj pga. värmen och att han stod obekvämt med ett bakben (något jag inte uppmärksammade när jag gav klartecken åt funktionären att påbörja tidtagningen, men som andra sett) varpå några hundskall räckte för att fånga hans uppmärsamhet och därmed glömma sitt arbete.

Kvaltävling lördag, 88.5p och delad 18:e plats:

http://www.youtube.com/watch?v=XJen1hv_G0U&feature=youtu.be

För en stund var jag så bitter att jag inte tyckte det var värt att komma med till söndagen, vilket jag dessutom inte trodde skulle vara möjligt med en 10:as avdrag. Men mina kamrater följde resultatlistan slavisk och räknade ut att jag skulle komma med på håret. Mycket riktigt, jag och två andra ekipage fick samma poäng och lyckades sno dem tre sista platserna. När jag slutade tänka "om om inte fanns" så insåg jag att vi faktiskt återigen var bland dem 20 bästa ekipagen i Sverige, och att vi skulle få tävla final ett år till. Dock skiljer sig regelverket från förra året så nu skulle lördagens poäng räknas med (därav min stora bitterhet till en början, eftersom jag insåg att chansen till guld försvann i samma sekund Roy satte sig) och slås ihop med söndagens resultat. Jag började glädjas åt att vi gått vidare, en stor prestation att klara kvalet bland 40 duktiga rallyentusiaster. Jag började tagga till, och åt en god middag med min far där vi pratade taktik. Jag sa till honom att jag framför allt skulle gå ut på söndagen och ha ROLIGT! Missförstå mig rätt, det är alltid kul att träna och tävla rallylydnad, men i stora sammanhang som SM blir nerverna påträngande och i jakten på bra resultat blir jag oftast sammanbiten och enormt fokuserat, så att jag inte direkt ler konstant. Men nu satte jag det som mål, chansen till guld var nästan obefintlig och jag skulle gå ut med lägst poäng, vilket gjorde att jag borde kunna koppla av mer än vanligt och faktiskt prata och berömma Roy på banan mer än jag brukar. Utvilad och med en bra frukost återvände vi till tävlingsplatsen. Omvänd startordning vilket innebar att vi fick nr.3, och Roy kändes fin på uppvärmnningen. Svalare och regnigt väder var för vår del bara ett stort plus. Uppvärmningen kändes bra och fokuserad!

Vi klev över plastbandet och redan här hade jag en mycket lugnare känsla en vanligt. Rutinmässigt sa jag till Roy "nu ska vi jobba" vid start-skylten, men jag la till "och ha kul". And off we go! Moment efter moment flöt på, jag berömde Roy ovanligt mycket i både spiralen och 8:ans frestelse och kom på mig själv att säga ord jag aldrig brukar. Vändningar, nybörjarskyltar, inkallningar, ja allt bara flöt. Vilken känsla och vad roligt vi hade! Gick av banan och vidare in i honnörsrutan som idag var bestämd till stå framför. Ställde upp och såg till att Roy hade en bekväm position och jag kände att han var lika fokuserad nu som på banan, vilket förstås kändes tryggt. Dock var jag extra nervös då gårdagens misstag fanns i bakhuvudet och oron för att det mot förmodan skulle upprepas. Men icke, Roy släppte inte ögonkontakten en enda gång och jag gick stolt ut ur rutan när tillåtelse gavs. Roy fick godbitar och vi gick iväg för att leka med hans favoritleksak, skrattade och busade. Återvände till tältet då en medtävlande från tältet bredvid meddelade att mitt resultat redovisats och att vi lyckats gå felfritt! 100p!!!

Lyckan var total! Vilken revansch, vilket avslut. Vilken upphämtning från gårdagens kvalrunda! Jag fylldes med värme, glädje och ett totalt lyckorus som är svårt att beskriva. Det kändes som att vi tog guld. För mig var det att ta guld igen. JAG BLEV SÅ JÄVLA GLAD rent ut sagt.

Dem kvarvarande ekipagen gjorde sina rundor och det var många nerver som spelade ett spratt, flera misstag gjorde att jag och Roy hade både en andraplats och en tredjeplats väldigt länge. Så länge att jag det nästan såg ut som att vi skulle hamna på pallen, något jag aldrig trodde skulle vara möjligt. Men så blev vi slagna med en halv poäng och vår resa slutade med en fjärde plats! En plats som man i vanligt tal brukar kalla för den sämsta, precis utanför pallen, men som just nu kändes som den bästa. Att göra en felfri runda är alltid en magisk känsla, på en vanlig tävling och än mer på ett SM. Min far som gillar statistik informerade mig genast om att jag lyckats igen, att sätta en felfri runda på finalen andra året i rad. WOW....Jag var så lycklig att jag log hela tiden.

Finalbanan söndag 100p. (den enda som gick felfritt):

http://www.youtube.com/watch?v=BCzAzX_uiIE&feature=youtu.be

Carina med sin västgötaspets Kalle var värdiga vinnare, dem hade 100p på kvalet och 99p i finalen och fick då en totalpoäng på 199/200p. Andraplatsen hade 189.5p, tredjeplatsen 189p och jag på min fjärde plats 188.5p så det var ruskigt tight i toppen. Precis som det ska vara på ett stort mästerskap. Alla tjugo finalister samlades på funktionärernas begäran bakom två fanbärare varpå vi gick från parkeringen in till publiken igen, till den vackra låten "We are all the winners". Jag log hela tiden och Roy var ständigt kontaktsökande vid min sida. Musiken strömmade och vi tog emot publikens applåder, foton och jubel. Sveriges tjugo bästa ekipage stod uppställda. Vacker prisutdelning med fina priser, och naturligtvis sjöng vi nationalsången när pallen var intagen av dem tre bästa. Jag fällde en tår och kände sån enorm lycka över min Roy (min alldeles egna underbara älskade Roy!), över min egen prestation och över vår relation. En känsla som om man bara svävar över marken, lätt och obehindrat. Som i en bubbla men ändå i verkligheten.

Förutom alla hjärtliga gratulationer av medtävlanden och publik på plats har jag fått enormt vackra hälsningar via sms och FB - något som värmer min själ långt in på djupet ska ni veta. En flicka skrev personligt till mig:

"Var och såg SM i rallylydnad idag och ville bara säga att det var fantastiskt att se dig och Roy i arbete! Vilket underbart samarbete ni har! Jag blev taggad att prova själv med min hund, men har inga höga förhoppningar :) men jag ville bara säga att det var väldigt roligt att se ett sånt band mellan förare och hund!"

Jag vill rikta ett extra stort och varmt tack till:

Pappa Bengt, för all support och stöttning på plats under hela helgen! (och för att jag får träna och tävla DIN hund)

Mamma Lola, sambo Ludwig, Åsa för all passning av barn, hus och övriga hundar medan vi var borta.

Ida & Anneli, vänner som lyckönskat och skickat mycket pepp via samtal och sms.

Britt-Marie, för att jag fått denna fantastiska Roy från din uppfödning!

Söderåsens BK för ett välplanerat, välkomnande och superbra arrangerat SM

och självklart:

Mina egna teamkamrater Linda & Bettan - i ur och skur!

Team PRO avrundar med flaggan i topp!

Ni vet de där stunderna i livet som plötsligt dyker upp och bara fyller en själv med härlig energi, styrka och lyckorus? I helgen infann sig en sådan stund för mig, en riktig ”egoboost”.

Äntligen var det dags att ge sig ut på tävlingsbanan igen med Roy, två tävlingar på två dagar lagom innan SM som nalkas (14-15sept). Kände mig ringrostig då jag insåg att jag inte tävlat sedan i våras, men jag hade genomfört tre inofficiella träningstävlingar på rad en kväll veckan innan, som visade att vi var i bra form. Mina teamkamrater befann sig på andra uppdrag så jag fick flagga för Team PRO själv. Sofia Angleby hade ritat en bra bana och Mälarö BK bjöd på väldigt ostadigt väder. Strax innan vår tur sköljde nervositeten över mig, vilket är normalt och något jag behöver för att hitta rätt anspänningsnivå för att hålla mig fokuserad och skärpt. Tidigare på morgonen hade jag haft en bra känsla och sagt åt mig själv att sätta en hundring (!).

Inne på banan kändes Roy mycket följsam och trevlig, ingen dragning på hinder och sändande till kon utförde han perfekt. Någon doft drog till sig hans uppmärksamhet i åttans frestelse, just när vi rundar en kona, men han håller sin position och står inte helt still vilket gör att jag klarar mig från avdrag. Jag arbetade lite extra med rösten för att peppa honom och visa domaren att vi har kul på banan ihop, TROTS att Roy inte är en svansviftande hund under arbete. Och eftersom jag ofta är så koncentrerad så ser jag gärna sammanbiten ut, vilket har kostat mig helhetsavdrag ibland. Vid prisutdelningen bekräftades vår känsla och insats då vil lyckats med en felfri runda på 100p. Wow! Domarens kommentar var ”Snygg runda! Önskar något gladare hund”. Denna gång drog hon inget på helheten eftersom hon tyckte att jag jobbade bra som förare och att hon vet att flera vallhundar inte alltid ser så glada ut i arbete. Tur att man utvecklas som förare och lär av sina misstag.

Jag kände mig extra ödmjuk inför applåderna och det värmde i hjärtat när folk klappade om Roy och tyckte han var en fin och pigg 10.5-åring Jag kan inte annat än att hålla med. Vilken hund! Vilken enorm energi och självkänsla tävlingen fyllde mig med, så välbehövligt inför stundande SM. Det bevisar att vi kan, att vår träning håller oss i rätt form och att vi fortsätter utvecklas som ekipage.

Dagen efter for vi till Märsta-Sigtuna BK för en ny tävling. Uppfyllda med gårdagens energi, men samtidigt otroligt trött och min mentala uppladdning var inte optimal pga. andra omständigheter på förmiddagen. Hur som helst så lyckades jag verkligen fokusera väl framme på tävlingsplatsen, läste på skissen och gick banan ytterligare en gång på banvandringen. Roy kändes lika uppmärksam, arbetssugen och skärpt som dagen innan. Allt hängde på mig, jag intalade mig själv att inte sabba chansen att lyckas igen. Och vi klarade det! Ytterligare en felfri runda på hela 100p. Lisbritt Elegård som dömde skrev ”Så här ska rallylydnad se ut” i mitt protokoll och med den kommentaren blev jag lycklig och stolt. Tänk att vi faktiskt lyckas så bra att folk tycker att vi presenterar rallylydnaden på ett bra sätt. En annan medtävlande kom särskilt fram efter prisutdelningen och sa att hon tyckte vår runda var riktig imponerande och snygg!  Även andra gratulationer och hälsningar fyllde på mitt ego-konto. Jag lär mig mer och mer att se mig som en duktig hundförare och våga säga att jag faktiskt kan det här med rallylydnad. Att vara stolt och tro på sig själv.

I bilen hem så log jag både med ansiktet och i hela själen. Ett lyckorus for genom kroppen och varenda låt som spelades på radion kändes som den var menad till mig. Jag kände mig okrossbar, stark, lycklig, varm, glad, ödmjuk, stolt, snygg, makalös, ivrig, törstig på livet. Jag sjöng gladeligen med i alla låtar, det kändes som om jag skulle kunna flyga, som om ingenting är omöjligt. Att jag enkelt skulle kunna hoppa över hinder som dök upp i min väg. Hitta lösningar på varenda problem som skulle kunna finnas. Som en riktig superhjälte, en hjälte åt mig själv! Tänk att livet bjuder på såna härliga stunder, nästan så att man önskade att tiden stod stilla. Dessa stunder ger oss själslig påfyllning och energi att fortsätta framåt. Att leva. När du fylls av en sådan egoboost så stanna upp och njut, skriv gärna ned vilka känslor som rusar genom dig och hur du upplever livet just då. Varför inte fotografera? Bilderna ni ser i detta inlägg speglar denna känsla så bra, det obestämda och oändliga. Jag tog bilderna på vägen hem i bilen. När jag satt där och kände mig odödlig och tacksam över livet som tilldelats mig.  Det är bara jag själv som kan förändra och leva mitt eget liv.

Om två veckor går jag över ringbandet igen, för att visa vilka kunskaper och vilket bra ekipage vi fortfarande är,  jag och Roy. Vi ska försvara vår titel som svensk rallylydnadsmästare. Under året som gått har jag flera gånger stannat upp och njutit av just den stunden, förra året när vi gick av banan och strax därefter fick veta att vi var bäst. Den stunden och den känslan fyller mig än idag med kraft.

Mälarö BK 2013-08-31, 100p:

Märsta-Sigtuna BK 2013-09-01, 100p:

Klyschigt men oftast sant. Jag läste nyligen på ett forum, om och för instruktörer, om en tjej som kände sig handfallen och behövde tips vad gällde hennes kunds hund. Texten löd något i stil med att hunden gjorde alla i huset galna eftersom den skällde så mycket, ibland kunde den sitta i timmar vid fönstret och skälla. Avledning i form av godis som kastades ut hjälpte inte.

Som med alla forum så fylldes snart hennes inlägg med tips och råd hur hon borde gå tillväga. Tack och lov var ett av dem första svaren mycket klokt och tipsaren menade att hon måste hitta orsaken till beteendet,  att kartlägga orsaker och förstå syftet, först därefter se på lämpliga lösningar. Hon menade att alla beteenden har en orsak – jag håller med!

Andra funderade på om hunden var understimulerad, eller kanske tvärtom, överstimulerad. Att lek och samarbetsövningar som kontakt skulle göra att beteendeet (skälla konstant vid fönstret) skulle minska. Någon tyckte mer passivitet. Det som fascinerade mig mest var att personen hade fått ca 15st tips innan det var någon som frågade vilken ras/raser det var. Personligen tyckte jag som tidigare nämnt att det första tipset att ta reda på orsaken bakom beteendet innefattar att man studerar raskunskap även om denne inte utförligt uttryckte sig så. Men skrämmande var att flera personer inte tänkte på  hundens ursprungliga arbetsuppgifter  först, det visade sig senare att den här hunden var en blandning av Lhasa Apso och Chihuahua (!). Låt mig citera en beskrivning av dessa rasers arbetsbakgrund:

”Hundarna är specialister på att vara sällskap och har haft en stor social funktion. De flesta av dessa raser är de enda som varit sällskapshundar utan bisysslor. Men många av de småväxta raserna kan också vara riktigt kaxiga och utmanar såväl andra dvärghundar som betydligt mer storvuxna raser. Ska man spekulera i orsaken kanske man kan finna ett samband i rasernas ursprungliga larmfunktion, att varna för såväl mänskliga inkräktare som olika djur, t.ex ormar, råttor och andra hunddjur.”

Din Hund, A.Geneborg, K.Malm mfl.

Det är alltså av yttersta vikt att vi beaktar hundens arbetsbakgrund i första hand, många gånger hittar vi svaren där. Själva orsaken till ett beteende. I ovannämnda fall kan jag tänka mig att rasernas larmande funktion gör att hunden varnar när den anser att det behövs, vilket då verkar vara väldigt ofta om dem bor i ett tätbebyggt område. Att båda raserna har ett stort socialt behov bör man också räkna in i utredningen. Det framkommer nämligen senare i kommentarerna att hunden endast är 11v och har ”hållt på” så här sedan ankomst. Det framgår dock inte om den enbart gör detta då den är själv hemma (om den är själv?) eller även med sällskap. Slutligen så måste man dessutom hitta verktyg och övningar att få bukt med problemet. Det är JUST DETTA som hundägaren efterlyser, en lösning. Ibland kan det finnas snabba lösningar men mer vanligt är att dem kräver sin träning. Och krasst, vissa beteenden kan vi inte helt ta bort, eftersom hunden är avlad och framtagen från ett ursprungligt arbete där vissa beteenden varit behövda och viktiga. T.ex den vallande hundens ”eye”, att kunna fixera en grupp djur med en intensiv blick. Samma blick som mina hundar gärna använder i möte med andra hundar, och som då ofta tolkas som hotfullt av dem mötande hundarna. Eller gråhundens intensiva skall när den funnit älgen och ska meddela sin jägare, samma gråhund har förstås lätt att ta till skallet i andra sammanhang också. Det viktiga är alltid att förstå sin hunds beteende, själv eller med hjälp av t.ex instruktör. När man vet orsaken eller orsakerna till beteendet är det lättare att hitta lösningar för att komma till rätta med det. Med min rubrik på detta inlägg så tänker jag att hunden alltid har rätt, det finns alltid en orsak till ett beteende. Sen har även kunden (ägaren) rätt  att vissa beteenden vill man förminska eller förstärka, och då måste man hitta lämpliga metoder för detta.

När vi arbetar med hundar och dess ägare vet vi att det dels handlar om att kartlägga ett problem och sedan även bemöta hundägaren och hjälpa denna förstå och hantera beteendet. Det gäller också att våga ta hjälp utifrån, som exempelvis denna tjej gjorde via forumet, eller till och med hänvisa till hundpsykolog/problemutredare. För ibland tror jag att det är svårt att bedöma om beteendet (för hunden, ägaren eller båda) är så stort att det krävs mer kunskap än vanlig hundinstruktörsbasis. Det är alltid bäst att vara ärlig, känner man sig osäker eller problemet för stort så gör man varandra en tjänst om man erkänner detta och hänvisar till någon med mer erfarenhet i ämnet.

Ibland kommer jag på mig själv, att rya åt hundarna som skäller. Häromkvällen kom sambon hem sent efter arbetet, och det gladde mig att Rolex (Schäfer, 5 månader) skällde ett par rejäla skall för att sedan tystna när handtaget sänktes och han kände husses lukt. Mina barn sover trots hundskall och eftersom vi bor ute på landet så är jag glad att mina hundar vaktar. Självklart ryade jag inte åt honom, utan jag lät det hela bero men jag hade nästan kunnat tänka mig att berömma honom. Många gånger tror jag dock att vi i vardagen har lägre tröskel för stress och ljud (allra helst om man bor tätbebyggt och inte vill störa andra) varpå man många gånger bråkar på en hund som egentligen bara sköter sin uppgift. Men just DÅ sover barnen som inte ska vakna, eller ett intressant tv-program pågår osv. och vi vill helst inte bli störda och kan säkert många gånger tolka hundens agerande som att den jävlas. Jag förmänskligar själv gärna mina hundar när jag pratar om dem, men med vetskapen av att det är en humoristisk tolkning och inte ren fakta.  Dvs. vad som faktiskt är HUNDENS BETEENDE utifrån dess leverne som hund och vad som är min version som människotolk.

Golden Retrievern som kommer bra på inkallning men inte när det finns vattenpölar i närheten:

Förmänskligande: ”Nu vet han att jag inte kan få tag i honom och att jag hatar att duscha honom, därför springer han till lerpölen”.

Trolig anledning: Rasen är en utpräglad apportör i såväl land som vatten, så önskar man slippa bada sin hund ofta bör man välja en annan ras. Lösning: Långlina för att kunna stoppa hunden eller aktivt träna inkallningen att fungera även vid en så svår störning som inbjudande vatten.

Jack Russeln skäller på något utanför och ägaren ryar att den ska vara tyst, den tystnar men morrar sedan ett tag till:

Förmänskligande: Typiskt att han ska ha sista ordet!

Trolig anledning: Det fanns en anledning att skälla/vakta/varna men hunden tog åt sig av sin ägares tillrättavisning, dock kvarstår känslan och anledningen hos hunden, det är fortfarande något utanför som är värt att vara misstänksam mot.

Tänk därför större och längre när du tolkar din hund och dess beteende, ingen hund jävlas eller vill retas och sätta sin ägare i dålig dager. Det är olika anledningar som gör att hundarna reagerar med olika beteenden, en del önskvärda och en del mindre önskvärda. Hundarna tolkar dina sinnesstämningar enormt bra och känner när du är arg, tillfreds, stressad eller glad. Därför tror många att hunden förstår vår arga utskällning (om att den t.ex inte får smita) men hunden läser istället av ditt hotfulla kroppsspråk och visar med sitt eget att den känner sig kuvad och vill blidka dig. Det är inte alltid så att hunden förstår konsekvensen av sitt beteende (rymma efter vilt) och din tio minuter försenade utskällning när hunden väl kommer tillbaka. Resultatet inser du kanske först nästa gång då hunden jagar igen trots den rejäla utskällningen sist. För att belöna eller korrigera ett beteende måste det ske precis i den sekund som hunden utför det, annars förstår den inte innebörden av det. Vill vi förändra en hunds beteende måste vi alltså inte bara förstå det, utan dessutom hantera beteendet när det pågår. Oavsett metod och övning så vill vi få hunden att förstå vilka beteenden som är (enligt oss) tillåtna och vilka som är förbjudna.

Ju mer erfarenhet jag samlat på mig desto mer inser jag att det är fantastiskt att ha flera hundar. Inte bara pga. att det är mitt stora intresse utan också för att hundar är flockdjur, en egenskap som tydliggörs när man ser artfränder tillsammans. Eftersom etologi (läran om djurs beteende) ligger mig varmt om hjärtat så kan jag njuta av att studera min hundflock i olika sammanhang, det är många gånger mer givande och lustfyllt än att sitta framför en tv. Att se deras språk och samspel på en promenad, vid utfodring, i samband med val av liggplats, vid lek osv. är lärorikt och fascinerande. Någon sa en gång att ”kan man ha en hund, så kan man ha två”. Och två blir lätt tre. Tre sägs väl vara ett lyckotal och faktum är att min flock aldrig varit större än tre individer. Eftersom jag har valt raser av mellanstorlek så är tre individer lagom för att få plats i t.ex bilen, man måste ju även tänka praktiskt. Hur som helst så ska jag i detta inlägg delge er några tankar kring att ha flera individer, arbetet bakom och om (o)rättvisan.

I dagsläget är Roy min äldsta hund, 10 år drygt. Han är min parhäst då han följt mig från min instruktörsutbildning, genom alla vidareutbildningar och senare in i tävlingsvärlden. Han har lärt mig enormt mycket. När det blev aktuellt att Viper skulle flytta hem till oss, var jag ärlig mot både mig själv och uppfödaren eftersom jag i samma veva dessutom skulle föda vårt första barn. Jag vågade därför inte sätta några tävlingsmål eller liknande, utan han skulle bli en vänlig, social och lydig familjehund i första hand. När han anlände bestod flocken av då 8-åriga Roy och även den äldre tiken Oriana, 12 år som sakta började få sina dagar räknade. Viper var efterlängtad precis som alla valpar brukar vara, men egentligen ytterligare extra eftersom jag själv inte haft valp på så många år (Oriana var 5 år när hon anlände och Roy köpte mina föräldrar som valp och jag tog över honom vid 2 år). Hans utseende, med ett blått och ett brunt öga gjorde honom ännu mer extra ordinär. Vår dotter My, tog sin lilla tid men jag hann träna en god vardagslydnad på Viper. Tävlingslydnaden blev dock väldigt oregelbunden och jag hade väldigt svårt att hitta motivationen till att träna den. Frågor om träningsmetoder dök ofta upp i mitt huvud och ibland undrade jag om jag verkligen själv tyckte lydnad var roligt. Orianas träning upphörde strax innan Viper anlände, hennes ålder gjorde det inte rättvist så hon fick bara strosa runt det sista halvåret. Roys träning var däremot på topp, han hade kvalat till SM i rallylydnad med superfina poäng och vi tränade regelbundet i grupp och dagligen själva. Varpå Vipers tävlingsträning förstås alltid blev sekundär. Många gånger ostrukturerad och med känslan av att ”han måste också få lite aktivering”.  Det säger säg självt att det konceptet inte lägger en bra grund inför tävling, och jag strök mig från tävling två gånger då jag insåg att vi var långt ifrån startklara. Jag kom till insikt med att jag alltför ofta såg Viper genom Roy, dvs. att jag hade alltför höga förväntningar och krav när jag inte borde haft några alls – han kunde ju ingenting utan var ju helt grön. Jag bloggade dessutom om detta, inlägget fick rubriken ”Viper = valpis” just av den anledningen att jag insett och erkänt att jag måste se honom som en valp och starta från noll. Inte tro att han ska kunna en massa saker och ständigt jämföra honom med Roy.

Men från hjärna till hjärta kan det ta tid. Förvisso började jag ändra mitt träningsupplägg (efter Roys SM, innan fanns det inte utrymme för det). Jag såg till att oftast börja träningspasset med Viper, dels för att vara mer engagerad men också för att vara så ”kravlös” som möjligt och istället ta den mer färdigbakade hunden (Roy) som nummer två. Träningen gick sakteliga framåt men jag tyckte ändå inte att det var fullt så roligt att träna Viper ändå. Men detta trodde jag berodde på träningsmetoder, och jag följde olika tips och tränade för olika instruktörer för att få bukt med vår följsamhet (även kallad linförighet/fritt följ/fot) i första hand. Så fort jag tränade i grupp eller med kamrater fick jag oftast upp ångan men träningen hemma i ensamhet blev oregelbunden och alltför ofta oplanerad.

Emellertid via mitt jobb som instruktör informerade jag andra, och blev då påmind själv, om att man  som ägare väljer själv vad som är viktigast. I vardagen har man inte alltid den tid man skulle önska och man måste då prioritera, som i mitt fall med Viper.  Jag visste att han skulle få konkurrera med

1)      Flytt till gård

2)      Vårt första barns födelse

3)      Roys träning (speciellt inför SM i rallylydnad)

det blev emellertid logiskt att han inte skulle kunna starta sin lydnadskarriär tidigt.

Men han har en otrolig grundlydnad, han går fint i koppel, kommer på inkallning, kan stanna, kan ligga kvar passivt oavsett störning, är tyst i bilen och ute, lätt att hantera, underbar med barn osv. Det arbetet krävde sin tid och jag satsade allt på att få honom till en underbar familjehund. Ett mål som vi faktiskt uppnått! Tävling är inget måste, och cirkuskonster (som att gå fot, snurra mm.) går alltid att lära in senare och det är dessutom en fördel om hunden redan har en bra grundlydnad. Kunde det vara något annat som var problemet?

Viper är enormt passivitetstränad, framför allt för att det är ett måste så att han kan delta på mina kurser. Han har ofta fått order om att vänta pga. Roys prioriterade träning eller mitt liv som nybliven mamma. Roy och även Oriana då hon levde, fostrade förstås Viper och han lärde sig sin plats som yngst i flocken. Att han inte fått visa framtassarna beror alltså mycket på hans eviga väntan, mellanhunden som ska finnas men inte störa. Jag har helt enkelt inte gett honom chansen fullt ut, från hjärtat. I och med min insikt i höstas om att jag måste se Viper utifrån den varelse HAN är så trodde jag att jag kommit till rätta med problemet. Men som jag nämnt tidigare så tar det ibland tid att förvandla teori till praktik. Och även om jag i huvudet har förstått vad som krävts så har mitt hjärta och kropp inte hängt med. Hundar är utomordentliga varelser på att läsa av sinnesstämningar så det säger sig själv att Viper inte kunnat blomma ut när han hört min röst uppmuntra honom men samtidigt bromsats av min känsla bakom. Vissa instruktörer har t.o.m sagt att det vore bra om han var lite mer olydig och tog för sig mera (!)

Varför har jag då inte varit nöjd över Viper? Ibland har jag inbillat mig att han är för mjuk och vek för mig som förare, vilket förvisso stämmer på ett sätt.  Ibland har jag trott att jag tycker lydnad är tråkigt och istället bör satsa på annan sport (t.ex. rallylydnad). Det har liksom fattats motivation att ens lära honom roliga trix. Jag har också haft svårt att vara nöjd med att han ”bara” är en familjehund. Han skulle bli påläggskalven efter Roy men blev istället mellanhunden. Länken mellan Roys framgångar och den nya valpens ankomst (Rolex, schäfer född i mars och hemflyttad i maj 2013). Någon sa nyligen att, ”den andra hunden blir sällan lika framgångsrik som den första eller den tredje”. Det är naturligt att känslorna kan variera för dem olika individerna man har.  Som med mycket i livet, först när man accepterar en sak så kan man hantera eller förändra den. Viper är och förblir en fantastisk familjehund och han kommer bli gammal hos oss. Jag är otroligt nöjd över hans egenskaper och den mysiga hund han är. Men så fort jag släppte tanken och kravet på att han skulle bli ersättaren efter Roy så känns allt mycket enklare. Han kommer aldrig kunna ersätta Roy, det finns det ingen hund i världen som kan göra. Jag tänker inte klandra mig själv heller om han inte kommer bli ngn stjärna på tävlingsbanan (oavsett hundsport). Mitt mål med Viper är redan uppnått, den underbara familjehunden. Achilleshälen i vår lydnadsträning, har alltså rotat sig i något djupare. Inte momenten i sig, eller alla dem olika tipsen jag testat för olika instruktörer. Utan känslan, själva relationen mellan han och mig. Det har varit en knut på tråden så att säga. Knuten var en känslomässig förvirring.

Förutom att det krävs mer tid och pengar förstås så är fördelarna med flera hundar många, dem har sällskap av varandra och lär sig mycket genom varann (både bra och dåliga beteenden), jag som förare har flera individer att träna och framföra allt tävla om jag är tävlingsintresserad, som instruktör har jag dessutom större urval när jag behöver mina fyrbenta assistenter i mitt arbete och jag lär mig otroligt mycket om hunden som varelse när jag dagligen kan studera dess språk och signaler gentemot varandra. Det blir såklart naturligt att man jämför individerna emellan, man har erfarenhet från en hund och jämför den nya med den gamla. Sedan den nya med ytterligare en ny, kanske grannens, kullsyskonet eller vännens. Jag träffar ofta kursdeltagare som har en ny hund men ständigt lever i avsaknad av sin gamla bortgånga hund. Många gånger tror jag att det handlar om att man inte sörjt klart den förra hunden. Eller åtminstone inte har ”rensat ögon och hjärta” så pass att man är öppen och mottaglig för en ny fyrbent vän, en ny hund som ska ses utifrån sina förutsättningar och inte vara något substitut för den förra. Att minnas, skratta och gråta över tidigare hundar och erfarenheter är en sak och helt naturlig. Men att ofta döma den nya hunden utifrån den tidigare är orättvist, den har blivit vald av dig och kan bara vara sig själv i hopp om att du blir nöjd.  Vi har nu fått vårt andra barn, en son. Och såklart jämför vi honom med hans äldre syster. Var hon si eller så? Är dem lika till utseendet och till sätt? Erfarenheterna gör oss (förhoppningsvis) tryggare och kunnigare. Så länge vi fortfarande ser varje individ utifrån dess egna förutsättningar och lika värde så gör det förstås inget att jämföra, det lär man sig snarare av. När jag ser Viper så kan jag lista flera punkter på goda egenskaper som han har och som Roy har för lite av eller helt saknar. Dessa egenskaper har jag förstärkt och fostrat Viper till, jag ler och kan vara stolt. Tidigare misstag gör jag inte om. Eller så var det just ”misstag” med den individen och inte med nästa. Precis som min dotter ska fortsätta upptäcka livet och utvecklas till sig själv, trots att hon nu har en lillebror, så ska lillebror bli sin egen individ även om han har en storasyster att gå efter. Varje dag får jag uppleva glädjen och lyckan när barnen kommunicerar ihop och när mina hundar umgås med varandra. Kärleken i vår familj är lika stor till alla, det gäller bara att även påminna varje individ om att just den är fantastisk precis som den är. Och livet handlar just om det man är, inte om det man gör eller presterar.

Ikväll ska jag tävla för andra gången med Viper i lydnad. Jag hoppas det går vägen så att jag kan reda ut ytterligare några frågetecken. Håll tummarna!

Vår premiär på lydnadsplanen skulle egentligen infalla den 1/6 på Oxelösunds BK, men tre veckor innan ådrog sig Viper Kennelhosta eller en rejäl förkylning med hosta och envis ögoninflammation. Han var loj och jag kunde inte träna honom fullt ut, och framför allt med tanke på smittorisken så hade jag inget annat val än att avanmäla oss. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag kände nämligen en besvikelse över att inte få starta. Jag letade raskt efter nya närliggande tävlingar i hopp om att komma med. Detta gjorde att jag insåg att jag faktiskt VILLE tävla.

Nu undrar ni säkert varför jag tvekat? Till saken hör att jag inte tävlat vanlig lydnad sedan 2006, och då med min nu bortgångna tik Oriana, som dessutom var upplärd och tränad av min uppfödare. Sedan dess har Roy varit min parhäst och som ni vet är rallylydnad min favoritsport. Min vardag och livet som tvåbarnsmor samt Roys SM-träning har haft första prioritet och tagit mycket tid. Viper har därför inte varit startklar tidigare och under denna långa process har jag tvekat på om jag verkligen gillar lydnad. Men jag har påmint mig om mitt mål; att få Viper till en lydnadschampion och därefter gå över till rallylydnad även med honom. Jag bestämde mig därför för att starta i lydnad och först därefter utvärdera (oavsett resultat) vad jag tyckte om sporten.

Lyckades komma med på Söderköpings kvällstävling den 26/6 och när dagen var inne kom nervositeten. En nervositet som var annorlunda än jag är van vid, och detta fanns det ju en naturlig förklaring till. Jag skulle tävla lydnad (inte rallylydnad som jag kan i sömnen) och jag skulle dessutom tävla med Viper som aldrig tävlat innan. Detta gör att man har dålig koll på vilka rutiner som är bäst, hur han ska klara av en nervös matte etc. Fick sällskap av bästa väninnan och träningskamraten Ida, det kändes tryggt, och vi pratade så mycket i bilen att vi missade infarten till klubben   

Innan jag for hemifrån påminde jag mig VARFÖR jag valt att tävla och jag skrev ned det på ett papper så att jag inte skulle kunna efterkonstruera något beroende på vårt resultat. Följande skrev jag:

• VARFÖR

Testa mig själv, är lydnad roligt?

Få ett kvitto på vår träning, värt att fortsätta?

Öva min koncentration och nervositet i tävlingssammanhang.

• MÅL

Att få ett 1:a pris = minst 160p.

Att inte nolla något moment.

Att ha roligt!

Att andas!

• EGNA UPPGIFTER UNDER TÄVLINGEN

Vara i nuet i varje delmoment.

Prata och peppa Viper mellan varje moment.

Andas och slappna av.

Släppa publik och krav.

Utföra signaler och hjälper rätt.

Njuta av hela äventyret tillsammans med Viper.

Lydnadsklass 2 gick före oss vilket var inspirerande och jag kände direkt att jag ville lyckas och faktiskt få träna klass två moment också, detta bådade gott. Platsliggningen och tandvisningen gick super och det kändes skönt att vara igång, Viper var samarbetsvillig och lugn och jag kände mig trygg med hans fokus. Även uppvärmningen gick bra, trots att han oförberett valde att skälla ut en passerande hund (!) helt plötsligt. Jag blev mäkta förvånad men påverkades inte av det och han var snabbt tillbaka i fint samarbete igen. På planen såg det dock sämre ut:

Platsliggning          10

Tandvisning           10

Linförighet             5 Sen start,tempo sättande, nos, släpper pos, sitter ej vid halt.

Läggande               0 Utför ej moment

Inkallande              9 Tempo

Ställande                8 Släpper pos framföring, steg

Apportering            9

Hopp över hinder    8 Islag

Helhetsintryck        8

                             = 145p och ett 2: pris, placering 7/12 startande.

Nu kommer vi till utvärderingen av själva genomförandet. Kort sagt så kan jag bekräfta att vår ”achilleshäl” linförighet verkligen är vår ”achilleshäl”. När momentet startades var Viper som utbytt jämfört med tidigare moment och uppvärmning. Han hängde inte med, tappade position men framför allt så nosade han (!) herregud!  Det var även detta som gjorde att vi nollade läggandet, förvisso utförde han inte själva läggandet, men anledningen var att han återigen när momentet påbörjades var ofokuserad och släppte position. Han var på väg av planen mot publiken, så han är drygt en hundlängd före mig när tävlingsledaren ber mig kommendera. Mitt ”ligg” förvånade honom och fick honom att stanna upp och sedan anlsuta till min sida = självklart en nolla. Samma problematik med ställandet, men eftersom momentet inkallning var däremellan så hade han tack och lov fått mer fokus på mig och att vi faktiskt arbetade ihop. Men även på ställandet började han tappa position framåt.

När vi skulle hoppa över hinder frågade plötsligt tävlingsledaren mig om hinderhöjden var bra, något jag trodde dem ordnade efter hundens mankhöjd, varpå jag förvånat svarar ”det tror jag” i samma sekund som jag ser att det är en planka högre än han är van vid, och såklart slår han i och vi enbart får en 8:a på det momentet. Men nu har jag lärt mig att det kan gå till på det sättet, och då är det viktigt att jag har tungan rätt i mun och inte svarar utan att titta.

Sen var det förstås dags att utvärdera min prestation efter dem punkter jag noterat innan vi for, och resultatet blev följande:

• VARFÖR

- Testa mig själv, är lydnad roligt? = Tveksamt, det var kul men jag hade inte så roligt som jag hoppats. Är medveten om att jag dock tappade stinget när  linförigheten var så otroligt dålig. Jag är fortfarande inte bekväm med att säga att jag är en tävlingsmänniska men det är jag nu för tiden.

- Få ett kvitto på vår träning, värt att fortsätta? = Check! Kvittot visar dem svagheter jag redan vet om, så jag är (borde vara) nöjd med att det inte var ngt nytt som dök upp.

- Öva min koncentration och nervositet i tävlingssammanhang = Check! Det gjorde jag bra!

• MÅL

- Att få ett första pris = Nej.

- Att inte nolla något moment = Nej.

- Att ha roligt = Nja. Jag minns ju att jag log och fnissade åt Vipers okoncentration, dock kände jag samtidigt en besvikelse såklart.

- Andas = Check! Trots nerverna så lyckades jag hålla fokus och andas.

• EGNA UPPGIFTER

- Vara i nuet i varje delmoment = Check!

- Prata och peppa Viper mellan varje delmoment = Nja, jag gjorde förvisso det men såhär i efterhand borde jag ha tagit ut svängarna betydligt mer. Med tanke på hans attityd borde jag verkligen lagt ner krut och busat upp honom istället för att lugnt klappa om honom. Orutin av mig som förare. Det handlar om att lära känna sin hund och veta hur man ska förbereda på bästa sätt, även när det inte blir som man tänkt.

- Andas och slappna av = Check!

- Släppa publik och krav = Check!

- Utföra signaler och hjälper rätt = Check! Jag är stolt över att inte ha ngt ”dubbelkommando” i protokollet med tanke på hur länge jag kört rallylydnad där det är tillåtet.

- Njuta av hela äventyret tillsammans med Viper = Check! Det var härligt att bara vara iväg med honom och ge honom 110% av mig.

Överlag är jag nöjd, glad att jag kom ut och vågade tävla. Träningen efter tävlingen har fortsatt, än mer intensivt och planerat. Lösningar och jakten på rätt metod för att knäcka nöten i vår ”achilleshäl” linförighet/fritt följ har fortsatt och jag har nu löst det. Mer om det i ett senare blogginlägg. Nästa tävling för Viper är i början på augusti, då hoppas vi klara över 160p så att vi i höst (efter rallylydnads-SM med Roy) kan satsa på Lydnadsklass 2   

Imorgon blir Rolex 14 v och det innebär att han har bott hos oss i 1,5 månad. Eftersom det inte är min första hund så fungerar mycket utan att man behöver tänka, man gör liksom som man tidigare har gjort. Men med tanke på att jag har två små barn också, en 2-åring och en halvåring, så är det viktigt med rutiner för att få allt att gå ihop sig på bästa sätt. Min erfarenhet är att både barn och valpar behöver rutiner, det gör det lättare i vardagen då dem förväntar sig och har vetskap om vad som komma skall. Det gör mitt arbete mycket lättare också eftersom jag snabbt kan utesluta eller konstatera olika behov som eventuellt uppstår (sömn, hunger, rastning/blöjbyte).

Jag får ofta frågan och eller beröm om hur jag orkar och verkar ha så mycket energi. En förklaring är förstås bra rutiner eftersom det då möjliggör egentid åt mig. Men också att jag är i nuet, i stunden och utgår från det. En härlig skogspromenad innan lunch är ett bra exempel som ger följande utdelning:

Roy & Viper: Springer fritt och länge, utforskar, busar , leker.

Rolex: Busar, undersöker världen, håller sig intill mig, springer med dem vuxna. Jag kan även träna honom i att gå koppel, göra några inkallningar, träna avståndslydnad med dirigering, sitt/ligg på nya platser, passivitetsträning och olika former av nosarbete.

My: Går, springer, bär på saker, utforskar, pratar, skrattar och busar.

Manfred: I vagnen alt. bärselen och jollrar, iakttar, sover.

Väl hemma sover oftast Manfred i vagnen, Rolex är också trött och somnar lätt i groventrén (= ensamhetsträning eftersom jag stänger grinden). My är också trött men först lagar vi lunch och äter ihop innan hon får sin middagsvila. Under hennes vila kan jag ev. lydnadsträna dem vuxna hundarna som självklart har mycket ork kvar men jag kan även slappna av, ta en kaffe, en tupplur eller arbeta en stund i lugn och ro. Med lite planering och rutin är det betydligt lättare att tillfredsställa behoven, speciellt om man har många hundar (och barn).

När mina valpar är så här små, och man dessutom har två barn som tar en stor del av tiden så prioriterar jag vad som är viktigast. Det är förstås en bra relation, att valpen (Rolex) knyter an och så fort som möjligt känner trygghet och tillit till mig. Undre dem två första månaderna lägger jag vikt vid

Att valpen:

• Blir rumsren!
• Vet vad den heter (reagerar positivt på sitt namn!)
• Förstår vad ”nej” innebär (avbryt det du håller på med)
• Förstår och tar emot röstberöm på ett bra sätt
• Kan släppa saker när jag ber om det (oftast inte helt befäst på kommando ännu men att jag vänligt kan få valpen att släppa med tillit till mig utan att springa iväg)
• Invänta varsågod innan matskålen får erövras (helst sitt med ögonkontakt innan)
• Att valpen kommer på inkallning i olika situationer (med gradvis svårare störningar)
• Kan åka bil tyst och tryggt
• Vara ensam ca 1h (har så klart tränat korta stunder och ökat gradvis)
• Passivitet, kunna koppla av i bur eller uppbunden i olika miljöer. Både hemma, i bilen på olika platser, ute på olika ställen, i väntan på träning (medan jag tränar dem andra hundarna eller håller kurs).
• Trivas och vara tyst i sin bur oavsett var den är
• Får träffa och umgås med andra olika trygga hundar utanför den egna flocken
• Hanteras och umgås med människor i olika åldrar
• Besöka nya platser och underlag
• Kan leka med mig, intressera sig för leksaker som jag erbjuder, avbryta när jag önskar och invänta nästa signal för ny lek.
• Gå i koppel (även om jag bor på landet och mina hundar mestadels är lösa vill jag påbörja gåfint-träningen direkt eftersom jag tänker långsiktigt och inte vill ha en 40kg-hund som plöjer fram i kopplet).
• Vara lugn vid hantering av mig; kloklipp, visitering/rengöring av öron, tänder osv.
• Invänta ”varsågod” innan man går ut genom öppnad dörr/grind/burlucka

Ovan nämnda exempel utförs med i första hand ett enkelt och vänligt kroppsspråk. Jag använder mig av få ord men mycket generöst kroppsspråk för att kommunicera med min hund på bästa sätt. Med undantag för inkallningen (och under leken) så använder jag alltså inget godis. Man kommer så långt med bara vänlig fostran, precis som mina barn lär sig vad som är tillåtet och inte, detta utan att dem får lördagsgodis varje gång dem lyssnar.

Andra saker jag gärna lägger in tidigt i träningen med min valp är följande, detta kallar jag för träning av cirkuskonster eftersom jag gärna belönar med godis och/eller leksak. Enbart positiv förstärkning med andra ord, att varje gång hunden gör rätt så belönar jag den. Eventuella fel ignoreras och valpen får direkt en ny chans att lyckas.

• Ögonkontakt
• Snabba sitt och ligg
• Stanna kvar (påbörjar oftast träningen utan godis till en början).
• Inkallningar i olika lägen och med olika störningar
• Sitt vid sidan s.k fotingångar
• Följsamhet, s.k fot i lydnadsträning
• Omvänt lockande, att motstå en godbit som närmar sig (hålla sin position)
• Att valpen vill leka och busa med mig
• Klickerträna olika grundfärdigheter som att sätta tassen på en musmatta, greppa olika föremål och erbjuda olika beteenden

Ibland får jag frågan hur tidigt kan man börja träna sin valp? Svaret blir direkt vid hemkomst! Precis som med barn så är all tid värdefull. En 8v-valp är träningsbar direkt den kommer, den har redan lärt sig en hel del genom sin mamma (ev. pappa), syskon och uppfödare så nu är det den nya ägarens tur att fortsätta. Hundar är otroligt anpassningsbara och lär sig snabbt vad som gäller i sitt nya hem., speciellt om det finns tydliga regler från början och rutiner som upprättshålls.

En del undrar också hur mycket man kan träna sin valp och om det är risk för att den övertränas och istället blir stressad. Den frågan är svårare att svara på eftersom alla ägare har olika uppfattning om vad ordet ”träna” innebär. För min del så fostrar jag min valp och mina barn dagligen, medan jag tränar min valp kanske 1ggr per dag eller några gånger i veckan. Jag tänker att fostran innebär dem saker som är livsviktiga att kunna, som att äta, sova, rastas på bestämda tider och att lyssna på mig som ägare och förälder då jag ansvarar för mina barn och hundars trygghet och bra förberedelser i och under livet. När jag specifikt tränar Rolex så väljer jag moment som för mig är viktigta och roliga, kanske fotgående om jag har ambition att tävla i lydnad, kanske snurra runt eller gå mellan benen om jag vill öva freestyle, enklare godisspår om jag vill spåra senare osv. Men i första hand handlar det om att valpen får vara med, upptäcka och utforska världen precis som minsta sonen nu upptäckt att man kan ligga på mage och greppa saker i händerna. Det är ingen specifik träning från min sida men självklart viktigt att jag ger honom förutsättningarna för att utvecklas efter hand som hans kropp och ålder gör det. Hundars ”sociala fönster” stängs vid 16v därför har jag självklart tagit med Rolex till olika ställen och gärna haft besök hemma så att han utsatts för många olika människor i olika åldrar, många nya platser med dofter, ljud osv. Och just då, tränar jag ingen specifikt, utan vi bara ”är” i miljön.

All form av träning av cirkuskonster eller förberedelser för spår/sök osv. kan jag tidigt göra med valpen, men viktigt är att det sker på ett positivt och kravlöst sätt och att jag som ägare har förståelse och kan se när min valp är trött. Valpar behöver inte ”aktiveras” eller ”motioneras” i den bemärkelse som unghundar och än mer vuxna hundar behöver (dem har ju utvecklat behov som måste tillfredställas). Min 2-åriga dotter har inget motionsbehov så att jag lägger upp korta pass på ett löpband men hon har självklart mer ork och ”spring i benen” än min yngsta son som inte ens kan krypa och jag tycker det är viktigt att hon får vara ute och röra sig i den mån hon vill och orkar. Jag ritar med henne ibland eller leker med lera, helt kravlöst på hennes nivå för att hon själv ska utvecklas och inte med olika mallar eller krav på att hon ska klara olika figurer eller slutresultat. Jag pratar med henne dagligen och försöker lyssna och tolka hennes ord som kommer fler och fler för varje dag, utan att lägga orden i munnen på henne eller ha glosförhör. Precis som jag försöker lära känna min valp i dennes utveckling och ”tecken” på olika behov (att behöva kissa, vara hungrig, vilja kela eller träna cirkuskonster utan krav på perfektionism osv).

Min tolkning är alltså något liknande:

Träning = ett planerat pass med ett specifikt mål som bygger på positiv förstärkning (jag belönar det beteende jag vill ha) och som jag sedan utvärderar.

Fostran =  är något som sker nu och hela tiden och bygger på ett samspel mellan mig och hunden (eller barnet) utifrån dem förutsättningar som är aktuella just då.

Vad och hur mycket tid du skall lägga på fostran och träning får du fråga dig själv. Kommer du ha hunden med dig i arbetet är det viktigt att lära den koppla av på kontoret, i butiken eller i lastbilen. Ska den fungera bra med barn behöver den träffa och umgås med barn så tidigt som möjligt (självklart under kontrollerade former). Har du höga tävlingsmål i en hundsport kan det vara viktigt att lägga bra grunder tidigt och lära valpen att inte bry sig om andra hundar osv osv.

Svaren om vad som är viktigt för dig i er relation har du själv men ta gärna hjälp av din uppfödare och instruktör för vägledning och tips på hur ni ska komma dit!